måndag 20 juni 2016

Gnistan kvar - Carl Carlsson släpper singel

Det måste ju skrivas lite när en av mina favoritartister släpper en låt om att inte tappa sugen helt. För sanningen är att Gordon har väldigt lite gnista kvar, det hoppar en eller annan elektrisk impuls genom liket, det är allt.

Men nya låtar från Carl är alltid en begivenhet. Han har varit med på min årsbästalista två år i rad och redan släppt en galet åttiotalsstudsig singel tidigare i år. När han började göra solomaterial för ett bra tag sen sa han i intervjuer att han gjorde P3-pop. Då tyckte jag att han kanske var lite för indieskramlig för att riktigt passa in i P3-mallen. Men han har putsat vidare, en ljudtekniker i Jane Austens anda som korrigerar sina elfenbensstycken tills de är perfekta. Ifjol tyckte jag nog att perfektionen var uppnådd med en flöjtslinga i låten Flash & the Pan. Gissar att Calle ville ännu längre. Med Gnistan kvar har han putsat fram något som Mauro Scocco och Anders Glenmark skulle vara nöjda med. Vilket skulle ha stört mig förr om åren men nu funkar det. Texten är fin, vemodig och klassiskt poppig, full av anaforer och framförd med Calles mjuka glidning upp i falsett. Åttiotalssynderna är dock inte bara Carls eget fel, med sig har han Nille Perned, ganska coolt, tycker en gammal popstöt som har allt av Wannadies på butiksköpta plastbitar.

lördag 20 februari 2016

Fou de Toi - ny singel

Check it out! Jag är exalterad nog att börja skriva på engelska. Med andra ord är jag barnsligt förtjust i nya singeln från Fou de Toi, som jag brukar skriva om när de släpper nytt. Tidigare har de varit mespoppigare men rör sig åt ett mer dansant håll. Det svänger syntigt om Don't know what to do. Låtnamnet är lättglömt men med ett hyfsat originellt bandnamn är det inget större problem. Gordon ser fram emot kommande EP-släppet. Tills dess finns singeln på spotify.

onsdag 17 februari 2016

Futile släpper singel

Futile från Göteborg ska släppa debutalbum och några singlar, den första kommer imorgon. Det är syntigt och poppigt och har ett sjujäkla driv. Jag hade ingen koll på bandet så jag frågade dem vem de är:

Gordon: Hej Futile, vilken grym singel I don't/ you don't är! Kan ni inte ta och presentera er? Jag känner inte till Futile alls men skulle gärna vilja.
Futile: Hej, vad kul att du tycker det, Tack!
Vi är ett popband från Göteborg. Vi träffades på en fest i första ring under gymnasiet, och började typ repa veckan efter. Sedan dess har människor försvunnit, men nya har tillkommit. Vi har spelat musik tillsammans jävligt länge men det här är första ordentliga släppet som Futile. Det känns grymt bra!
Gordon: Var i Göteborg häromdagen och bytte tåg och tänkte på hur kul det vore att stanna kvar och gå på nåt, en spelning eller en klubb. Solen sken och folk var snygga. Vad borde jag ha gjort, en fredag i Göteborg, tycker ni?
Futile: Klubba! Engagemanget vad gäller det här är oftast on top. Finns typ bra klubbar att gå på varje helg. Vill man dansa i Göteborg en fredag så är det sällan några problem. OSA!
Gordon: Varför är ni så syntiga? Jag menar inte att ifrågasätta utan undrar vad det är som lockar er att göra synt?
Futile: Det lät fett! haha, vi försöker att alltid gå in i studion utan att på något sätt begränsa oss. Synt tillger liksom ofta det där extra lagret, som är nice. Sen jobbar vi med en sjuk bra producent, György Barocsai. Jag vet inte, studion för oss blir som ett extra instrument. Det är så jävla synd att hålla tillbaks med vad gäller musik liksom. Pröva massa, låter det nice så kör!
Gordon: Ni har tre planerade släpp på VÅRØ, beskriv er drömversion av hur det blir i vår och sommar (go nuts).
Futile: Precis! Just nu är vi i slutskedet av ett färdigt album, bara det är en jävla dröm.
Vi vill ha fetaste releasefesten. Sen vill vi spela på ställen där vi liksom möter människor halvvägs. Alltså, vi vill att publiken ska gilla det vi gör sedan tidigare, samtidigt som vi förtjänar att spela där. Fattar du vad jag menar?

onsdag 16 december 2015

Simon Norrsveden - inspelning utan sångröst

Vid det här laget måste han räknas som veteran på Stockholms popscen, Simon Norrsveden. Det är lite mer indie men ändå rätt radiovänligt, som en smartare och roligare Orup. Nu kommer en ny EP som spelats in under rätt omöjliga förhållanden. Rösten dog strax innan det var dags att ställa sig framför micken i studion för att göra nya plattan. Men varför ge upp när en kan pressa vidare och göra nåt av situationen? Norrsveden tog sin demosång och lyckades sätta ihop en grymt bra EP. Heartbreak Hotel är lite mjukare än tidigare skivsläpp men låter fantastiskt bra! Sången funkar alldeles utmärkt och musiken är polerad och svängig bakom en av de sötaste rösterna i svensk pop.

tisdag 15 december 2015

Twinkles - In my dreams

Twinkles är artistnamn för nyzeeländska Leigh Fitzjames. Hon har omlokaliserat till New York och spelat in musik, jobbat med film och kommer nu med en singel och video som heter In my dreams. Låten är fin, tungt piano möter beats och sång på ett intensivt men samtidigt släpigt vis. I videon möter hon två professionella dansare på en strand på den amerikanska östkusten. Jag gillar verkligen videon men istället för att bara lägga hit den i posten vill jag inkludera en filmsnutt som Twinkles gjort där hon pratar om videon. Den var riktigt intressant, mycket roligare promomaterial än vad en brukar få med en ny singel! Låten finns också på spotify om du vill lägga till den.

söndag 13 december 2015

Lava Bangs - Ouch!

Göteborgsbandet brukade heta The Volcano men bytte till Lava Bangs. Funkar bra. Innan de bytte namn försökte jag få dem att spela på Gordon men det blev för dyrt att ordna tågbiljetter till en källarspelning en måndag. Hur som helst är de grymt bra. De låter som Le Tigre fast renare punk och när det blir för jullåtsgeggigt i december (tänk Just D på repeat i alla offentliga miljöer under trettio dagar, blandat med Last Christmas) kan det behövas en mickstativvältande liten fyrverkeripjäs. Lava Bangs har nyss släppt en sån i form av musikvideon Ouch! Explosion istället för konsumtion, kan det vara nåt? Jepp.

fredag 11 december 2015

The Late Innings

Eftersom det känns lite som att jag gör den här bloggen på tilläggstid passar dagens artisttips väl med mitt stämningsläge. The Late Innings är en gammal syntare, Vincent Sinex, som spelade i ett band i början av 90-talet men valde utbildning och jobb istället för pop, när världen bara ville höra distpedaler. Plötsligt vaknade musikintresset till liv igen, tekniken var hanterlig och överkomlig, softrock var lite inne igen. Fast det tog nästan sju år att spela in en platta i garaget (eller vad det nu var för rum han använde) så nu är han rädd för att vara ohipp igen. Musiken påminner om Work Drugs. Skivan är rätt bra, syntar, mjuka gitarrer och programmerade trumkomp. Det låter som hissmusik med lite själ men verkligen inte hippt alls. Bästa låten är Nothing to hide, som inte har nåt att göra med Yo La Tengos och Allah-Las låtar med samma namn. Hade skivan låtit så hela vägen hade det varit en kanonplatta. Tyvärr blir det lite för händelselöst i några andra låtar. Men, ibland får en in ett snyggt mål på tilläggstid.