onsdag 31 augusti 2011

Popaganda recension Saint Etienne


På stora scenen stod, under en knapp timmes tid, två medelålders DJ-nördar i blå skjortor och såg buttert koncentrerade ut, bakom en glittrande, oförändrad Sarah Cracknell. Det var mitt på dagen och solen glittrade i de stora silverdollarpaljetterna på hennes korta klänning. Spelningen var oerhört märklig, inte alls som andra festivalgig. Allra bäst hade det varit om jag suttit vid ett bord och avnjutit efterrätt, espresso och drinkar under tiden. Men nu stod jag nykter och aningen obekväm på de vita plastpusselbitarna som skulle skydda Eriksdalsbadets gräs och lyssnade på alldeles perfekt pop. Jag fick en liten insikt om hur viktigt det är med artisteriets kommunikativa sida. Å, Sarah kommunicerade, hon skämtade och dansade och var både sexig och skönsjungande. Men hon agerade sin scenshow lite utanför verkligheten, knivskarp och sval under en molnfri himmel och var lite som en figur i en Klas Östergrenroman.
De började med en playbackperfekt You're in a bad way. Mycket de spelade var relativt nytt och allt material från de senare åren var hårdare med klart dansanta poptechnostil. Det hade visst gått att dansa till det med några drajor i kroppen men mitt på dagen, med block och penna i näven, var jag mest förundrad över bandet, som backades av en söt, äldre gotdam vid namn Debsie.
Saint Etienne är en tidlös popperfektion, lyfta ur verkligheten redan från början och förmodligen bäst avnjutna tillsammans med en lätt känsla av overklighet. Till exempel i en bar med en drink och en parfym- och colognedränkt svetträngsel till sällskap. Lyssna, eller ta hem, Spring, från debuten Foxbase Alpha, lika bra nu som för tjugo år sen:
HVNLP1 Saint Etienne - Spring by heavenlyrecordings

måndag 29 augusti 2011

Adventure of - intervju


Före Popaganda lyssnade jag mycket på en hyfsat färsk skiva med stockholmsduon Adventure of. Efter deras konsert fick jag mig ett snack med Patric Sundling och Dennis Lundkvist, och även med deras livebassist Fredrik, om att göra musik med ett glädjebudskap, om att ta sig vidare och utvecklas som popmusiker och om skivan Insha'Allah. Strax före intervjun fick jag också se dem göra en akapellaversion av smärtsamt frånvarande Architecture in Helsinkis Heart it races, det är vad de och sju av deras livemusiker gör på bilden ovan.

Dennis och Patric spelade tidigare i Vargpakten som hade ett råare, brusigare sound, lite som My Darling You! Med det bandet stod de på scen drygt 50 gånger, gjorde alltid laptopspelningar och tog i princip vilka gig som helst. Inför spelningen i fredags var det ungefär vad jag hade tänkt mig, baserat på hur Insha'Allah låter, visserligen inte alls rått och brusigt men definitivt svalare än den folkmassa som öste ut pop från lilla scenen, kvart över två inför en någorlunda manstark publik. Med liveförstärkning i form av Vice Presidents (gitarrer, bas och 3 pers på percussion) och Laserhorns (sax och trumpet) gör de en scenshow som har mer gemensamt med Belle & Sebastian eller I'm from Barcelona än The Tough Alliance, som jag främst associerat skivan till. Spänningen som uppstår mellan musikens svala coolfaktor och liveaktens svettiga driv är klart underhållande.

Dennis: Det brukar talas om ett smörgåsbord av influenser när det gäller oss men vi känner väl inte att vi har ett stenhårt spikat sound.
Patric: Vi har alltid legat nära TTA och har sett de referenserna som något positivt men nu är vi på väg ut ur den kostymen.
Dennis: Det vi strävar efter nu är att göra allt live. Vi är inte där riktigt än. Sambatrummorna är inte riktigt äkta fullt ut men om vi bara får en tillräckligt stor spelning kommer vi att göra allting på scen. Vi har ambitionerna.
Patric: Vi är trötta på laptopgig.

Gordon: Hur starkt har det religiösa temat varit i arbetet med skivan, och i förlängningen med liveakten?
Dennis: Det har verkligen varit en röd tråd när vi har skrivit skivan. Det har varit viktigt för oss att fylla den med ett budskap. Det ska kännas att det handlar om glädje, att musik är en stark förmedlare av glädje och gemenskap på ett sätt som liknar religion.
Gordon: Och skivtiteln, Insha'Allah (om Gud vill)?
Dennis: Vi är tragglande musiker och ibland är det en känsla man får, att det som krävs är att Gud vill.

Om Gud vill eller inte återstår att se. Skivan har fått en del uppmärksamhet men inte hittat ordentlig rotation på radio än. En singel/EP är på gång med Slussen by night, inklusive en remix gjord av Den Svenska Björnstammen och bandet planerar att hårdsatsa på den releasen. När de inte jobbar med bandet spelar de skivor på bl.a. Slakthuset. Tills de spelar live nästa gång kan jag bara rekommendera skivan.

Popagandabilder #1





torsdag 25 augusti 2011

Popaganda! Säkert!

Jo, jag ser mest av allt fram emot fredagens spelningar, de är liksom min grej. Men samtidigt vet jag med mig att det är en rätt stor chans att festivalens bästa spelning kommer att genomföras av Jämtlands kulturminister, Annika Norlin. Säkert! är fantastisk. Det är klassisk pop med en väldig kraft i texterna och ljuvligt driv i låtarna. Sen är det rätt coolt att hon ska släppa sin skiva på Minty Fresh när hon gör en engelsk version. Minty Fresh, liksom, det finns en Momuslåt om det skivbolaget. Annika är så ball.

onsdag 24 augusti 2011

Serenades


Alla gånger jag sett Krunegård på scen har jag haft kul. Med Laakso, själv eller som inhoppare på Familjengiget på Popaganda ifjol. Så jag ska definitivt se Serenades på fredag. Men det jag hört med Olenius/Krunegård är jag inte tokig i. Vilken tur då att de har fått sig en grymt skön remix av Dan Lissvik:

Serenades - Birds (Lissvik Remix) by serenadesofficial

tisdag 23 augusti 2011

Delorean!


Förra sommaren var det ett återkommande inslag i Johanna Koljonens P3-program om vad balearisk egentligen betydde i musiksammanhang. Det svarades på frågan om och om igen under många veckors tid. Ett av svaren måste väl ändå ha varit Delorean? Det baskiska chillwavebandet har någonting nästan tråkigt över sig, men ändå sugande magiskt. Konstigt att de ska spela kvart i sex på lördagen, de borde väl ha ett kvällsgig? Om man nu inte kan ordna en strand att spela på menar jag.
Real Love (Deadboy Remix) by matadorrecs

måndag 22 augusti 2011

TV Girl

Hela veckan väntar jag på Popaganda. Då är det bra med lite lättsam retroindie. TV Girl har låtit bättre än så här, nya låten är mest trevlig. Den ligger på en EP som kan avnjutas här. Mitt på dagen är det hur som helst bra med trevligt. Videon handlar om ett par vars materiella omgivning är mer animerad än vad de är, i slutet har deras kläder sex!

TV Girl - "Baby You Were There" from stereogum on Vimeo.

söndag 21 augusti 2011

Melbourne # 12 The Delta Riggs

Melbournetemat slocknade lite i somras när det blev klart att Architecture in Helsinki inte skulle komma till Popaganda. Men så stötte jag på en bluesig garerocklåt med en Fitzroy, Melbourne, extra allt-video till. Digga lite fina kvarter:

lördag 20 augusti 2011

Popaganda and the old power generation


Popaganda får ursäkta, augustis och kanske sommarens musikhändelse stavas Way out West. Jag var inte där men alla som befann sig i Slottsskogen när Prince spelade var säkra så in i Woodstock på att deras dyra biljetter var värda sitt pris. Så när jag för några timmar sen bläddrade igenom min partners gamla LP-samling och stötte på en bortglömd Princeplatta stannade jag upp ett slag.
På baksidan syns en låtlista med interfolierade fraser och meningar som möjligen var coola 1991, detta musikaliskt nervösa år, men som inte har åldrats särskilt väl. De är inte sexiga, soulfyllt smarta funkpärlor från en av pophistoriens största låtskrivartalanger. De är vitsigheter, busigt pikanta modell -91. Hade jag sett dem före Way out West-hyllningarna börjat komma i drivor ("aldrig har jag sett så många vuxna män gråta" sa en bekant) hade jag ryst och tänkt att Prince var en överskattad föredetting.
Nu tänker jag att Prince är en artist som alltid vågat vara för mycket, en popmusikalisk seriefigur. Någonting ur Neil Gaimans fatabur. Det absolut självklara valet när Burton behövde ett soundtrack till Batman. Han spelar över ibland och det blir löjligt men han har också karisman hos en superskurk.
Pop är så mycket för så många. Det kan vara en livlina i ångest eller ett bakgrundssorl på jobbet. Det kan vara något privat eller litet eller blaserat. Men när det kommer luften framför scenen att vibrera så att fansen får fart på matsmältningen av sin sina festivallangos så ska det allra helst vara större än livet. Det ska vara explosioner och konfetti, verkliga eller metaforiska. Det ska vara för mycket.
Popaganda har inget som kan klassa ut Prince. Men några av artisterna har potential att få oss att glömma Minneapolissonen för en kväll eller två. Krunegårds Serenades har förstås divapotential, The Go! Team, Lykke Li, Arcade Fire och Jenny Wilson är andra hjältar att hoppas på. När jag tittar på programmet tänker jag att det enda jag verkligen inte alls vill se är Me and My Army. Det är en ganska fantastisk prestation. Gordon ser fram emot att bländas på fredag. Ge mig några paneler ur seriealbumet om mitt liv!

tisdag 16 augusti 2011

Ganglians

Ganglians kunde vara årets Surfer Blood. Det låter som en nära släkting, retro och coolt, skimrande och fuktigt som av den första daggen på en mörk strand. De har en skiva på gång, sin andra, som borde vara tillgänglig nästa vecka. Tills dess, lyssna eller ladda ner den här fina biten:
Ganglians - Drop The Act by souterraintransmissions

måndag 15 augusti 2011

Popaganda - jj


Deras finstämda, vackra debutplatta gjorde mig inte upphetsad. Fint, var det mesta jag kunde få ur mig, någonting saknades i musiken eller i mig. Men när de släppte sin mixtejp Kills i vintras var det helt fantastiskt. Den har gått varm i mina lurar i ett drygt halvår utan att bli det minsta sliten. Tyvärr verkar upphovsrätten ha ställt sig ivägen för vidare nedladdning av låtarna som från början var gratis på alla vis. Nåja, man kan fortfarande streama hela det magiskt skimrande mötet mellan smartast tänkbara, svenska indievemod och tyngsta hiphoppartyt. Dr Dre, Jigga och resten av topplisteeliten har mjölkats på sina finaste beats och sen pastöriserats till popperfektion av jj. Jag kan bara drömma om att de tar med sig något av mixtejpens perfektion upp på scen på Popaganda.
kills mixtape by JJ by thebigfunkydisco

söndag 14 augusti 2011

Desertsongs


Förr i tiden fanns det många svenska syntband och, enligt Martin Gore (tror jag) som hörde dem alla lira på en tributeskiva, låg de rätt nära sitt ideal: "They all sound like Dave", sa han om sången. Men nu ser de elektroniska ljudlandskapens paragoner annorlunda ut. MGMT ligger rätt nära men ett gladare 80-talsljud är också rätt populärt. Desertsongs från Stockholm (möjligen Högdalen, om jag tolkar en bild på bandet vid en t-banestation rätt) har dock ett ganska så Depeche-likt vemod i sin ljudbild. Sångerskan Minna Bolin sjunger lite som Nina Ramsby och det backas av syntar och trummis. Ibland behöver man deppa lite, om så är fallet finns Desertsongs att ta till. Min favoritlåt på deras debutalbum är dock aningen gladare än resten av skivan:

fredag 12 augusti 2011

Popaganda 2011

När jag är färdig med att älta frånvaron av Architecture in Helsinki på årets Popgandafestival kommer jag att hetsa upp mig rejält över några av banden. Just för ögonblicket är det bara färskingarna Adventure Of som ger mig en pirrig känsla i maggropen. Det låter ganska mycket Sincerely Yours och bara där är jag såld. Kommer att skriva mer om dem och andra Popagandaband framöver. Men så länge tar vi en låt:
Adventure Of - Another Hero by Adventureof

torsdag 11 augusti 2011

YAST


Är det en liten trend med band som heter akronymer? Youth and Student Travel, utläses YAST, är ett gäng popmusiker som, lite ironiskt i överkant för min smak, säger sig vara inspirerade av Slayer och Tompa Ledin. Snarare är det lite west coast, lite Deerhunter och lite sommarcoolhet som den här svalkande drinken smakar. De har några låtar på gång, jag har just lyssnat på Believes och Strangelife. Det är riktigt fint. Lyssna gärna härnedan, eller se dem live den 18:e augusti på Debaser. Imorgon börjar Gordon ladda för Popaganda. Ackrediteringen är ordnad så humöret är gott, trots den deprimerande inställningen av Architecture in Helsinki.
Believes by YAST

tisdag 9 augusti 2011

Örnsberg - ny video

Gordons danspopfavorit Örnsberg har gjort en video till never alone från Tiny dancerskivan som kom i vintras. Låten är fortfarande fin, liksom skivan. Massor av låtar finns att lyssna på om man går till Örnsbergs soundcloud. Eller ta en titt på videon här:

söndag 7 augusti 2011

Dagens tips: Yuck


Det låter lite Pavement och annan 90-talsindierock från USA men jag tänker också ganska mycket på Glasgowbandet Urusei Yatsura som la ner i början av 00-talet och Belfasthjältarna Ash, vars något ojämna produktion trots allt fortfarande åminns med en lite salongsberusad värme. Yuck kommer från London och har hyllats i press och bland bloggar för sin självbetitlade platta. Och det låter verkligen bra, om man är ett fan av nämnda föregångare. Lyssna själv:
Georgia by Yuck

fredag 5 augusti 2011

Leisure


Häromdagen skrev jag om Blurs debutplatta Leisure. Dagens tips gäller bandet med samma namn som gör soft, skön indierock och som hör hemma i Massachusets. Här är två souncloudwidgetar med bra musik att lyssna på eller ladda hem gratis:

Early Morning Skies by leisure
Follow Me by leisure

torsdag 4 augusti 2011

En mixtejp från Washed Out

Softa tongångar är inne i år också. Easy listening, nästan, är det som gäller när Washed Out lägger till en bonus på sin nya skiva för de som köper den via Rough Trade. Sen kan man ju digga grejorna direkt på gordonsidan också:

onsdag 3 augusti 2011

Nytt från The Drums

Det låter som det gjorde sist så jag älskar det genast. Surfvibbar med Brooklyn-vibe är receptet på 2009 års mest hajpade. Hoppas de upprepar sig på hela fullängdaren, Portamento, som kommer i mitten på september. Här är nya videon Money med The Drums:

tisdag 2 augusti 2011

Twee! Catnaps - Why don't you whisper?



Om man vill vara twee as fuck och helt enkelt göra så twee musik som bara är möjligt måste man förstås heta något med katter, alternativt sjunga om dem. Catnaps är så twee att man för ett ögonblick tror att man halkat genom ett maskhål till ett redaktionsmöte med Benno, nån gång i slutet på 90-talet. De är så twee att man vill trä en anorak över huvudet fast det är 27 grader i skuggan. De är så twee att man blir sugen på att göra en bland-c60 och skicka till någon som kallar sig Panda-Lou och tittar fram under en svart lugg på sin profil på blandband.nu och som ingen kan fantisera om att göra mer avancerade saker med än att hålla handen (fast hon kommer förmodligen att överraska en). Ibland tröttnar jag på sån här musik men jag kommer tillbaka. Som kanelbullar och mjölk. När man har satt i sig en plåt med söt nostalgi kan man bli lite mätt på det men nästa gång det är nybakat...

Catnaps har släppt en nybakad tweeplatta på sin bandcampsida och om man har några dollar över i sin popkassa finns den för nedladdning. Eller så kan man bara streama sig lycklig.

måndag 1 augusti 2011

SULK stoppar fingrarna i den gamla Blursyltburken



Den gamla Blurskivan Leisure, från början av 90-talet, är en av de plattor jag lyssnat mest på genom åren. Den badmösseklädda skönheten på omslaget har tittat upp mot mig från skrivbordet eller fönsterbläcket till ljudet av poppig shoegaze så länge att jag inte ens kan bedöma vad jag egentligen tycker om musiken. Hur skulle jag känna om plattan var ny? Och här kommer en Londongrupp och erbjuder mig just detta experiment. SULK släpper singeln Wishes den 15 augusti, fast den är förstås tillgänglig på soundcloud och youtube redan nu. Alex och Damon och grabbarna skulle inte ha skämts för att plocka med låten på sin platta. Det låter Blur -91 så till den grad att jag inte kan uppleva det som något annat än en självklar del av mig. Inte "så här borde pop låta" utan mer "så här låter musik". Om jag var upprörd kunde jag ha det som snuttefilt: