lördag 25 augusti 2012

Popaganda - Amanda Mair

Sommarfestivaler i Sverige, och antagligen över hela norra halvklotet, är väderberoende. Det enda ämne som verkligen förenar artisternas mellansnack är vädret. Om det är en pratglad entertainer eller en introvert skostirrare som står på scen spelar ingen roll, de är alla lika beroende av nederbördens frånvaro för att få sitt framträdande att fungera och det kommenterar nästan alltid en regnskur eller en solglimt.
Årets Popaganda, som 10-årsjubilerar, hade dåliga prognoser för vädret men det blev ändå en fin första dag. Den enda spelningen som var riktigt blöt var Frida Hyvönens. Men jag hann plåta hennes superhjältedräkt innan regnet kom så det var också ok.
Men först ut, i strålande sol var Sameblod, som jag hoppade över. De följdes av Amanda Mair, på stora scenen, som jag såg. De tidiga tiderna på festivaler är verkligen otacksamma, särskilt på Popaganda som har första dagen en fredag när semestrarna tagit slut. Det står 20 pers och väntar när 4-mannabandet sätter igång på utsatt tid. Folk kommer strosande från lilla scenen där Sameblod just har stängt stärkarna utan tid till extranummer.
Amanda Mair kommer in och plockar åt sig micken och släpper fram en otroligt fyllig röst. Ljudet är bra, liksom låtarna men det måste vara svårt att få en bra känsla där uppifrån med så skralt med folk. Hon befinner sig på en rätt oklar plats i det svenska musiklivet, kan bli en Lykke Li med rätt låtar, produktion och sammanhang; hipp, ouppnåelig och explosiv. Eller en Lisa Nilsson, folkligt exklusiv, soulig men stabil. Fast hon kommer naturligtvis bli en Amanda Mair, bara lite oklart just nu vem det kommer att bli. Den här spelningen lutar mer åt Lisa Nilsson-utveckling.
När hon kör sin förstasingel, House, sätter hon sig vid Korgpianot, öppnar milt och gör en en fin stegring in i ett kraftpaket till poprock. Hennes Skinnarviksberget blir väldigt vacker live, mycket roligare än på skiva. Under andra halvan av konserten påminner det mycket om Jenny Lewis och Rilo Kiley och det är rätt håll, det blir bättre och bättre ända in i avslutningen när hon slutar med att hänga upp micken och lämna kvar bandet att mangla ut låten nästan som en gammal Popsiclekonsert.
Fler recensioner och mycket bilder kommer senare i veckan.

Inga kommentarer: