måndag 30 september 2013

Cults - I can hardly make you mine

Det regnar i Stockholms södra förorter denna måndagseftermiddag. New York-bandet Cults låter alltid som om det regnar, oavsett om man lyssnar på deras rätt glada genombrottshit Go outside, som kanske ska föreställa solig men har ett dropp-dropp-droppigt sound, eller förstasingeln från kommande andra plattan. När de slog igenom var duon ett kärlekspar med likadana, långa, bruna och deppiga tonårsfrisyrer. Nu har de turnerat ihjäl sitt förhållande och sätter igång hösten med att släppa I can hardly make you mine. Som är fantastisk och full av lågtryck. Jag är glad att de inte gav upp bandet med förhållandet. Det är mellantempoindie som bygger en bra melodi runt raspig produktion och Madeline Follins isbergsröst, massor av tyngd kan anas under ytan där. I oktober kommer Static, nästa fullängdare.

fredag 27 september 2013

The Slytest - releasefest

Oj, det är en svår dag de har valt för sin släppfest, The Slytest. Imorgon öppnar Debaser Slussen för kanske sista gången luckorna till den legendariska rockhålan på Karl Johans torg. Det är inte en konkurrent jag skulle vilja ha. Men The Slytest har en talang och en energi som kommer att göra succé ändå, det är verkligen känslan. De har lagt ut ett gäng grymma låtar på Soundcloud under det senaste året och det mesta finns på spotify också. På nya skivan låter de lite mer altcountry än på singeln, Rock n' roll heaven, som jag skrev om i förra veckan och som är ganska ösigt radiorockig. Bra låtar rakt igenom och på sista spåret får jag faktiskt lite cowbells (apropå att jag jämförde Robert Stjernberg med The Slytest). Imorgon kan man, hursomhelst, få sig en helkväll med The Slytest och en grym support i form av Marie Lalá, på Teater Pero. Här är en gammal höjdare, inte så gammal men den är inte med på skivan:

onsdag 25 september 2013

Vit Päls - Ägd, kanotbalett och podd

När man släpper en platta gäller det att synas och höras. Ett videosläpp är ju bra. Vit Päls har lagt till poddsläpp på agendan. På spotify finns just nu en halvtimmes podd där Calle och Klas snackar om kommande skivan, Alkbergs storhet, Thom Yorkes tråkfaktor och lite annat underhållande nonsens. Byt ut P3 mot Vit Päls pratradio innan de plockar bort den där halvtimmen, vilket sker inom kort.
Så var det videon. Den är filmad i USA och porträtterar ett stycke kanotbalett. Upplägget är enkelt men förödande effektivt och vackert. Stillheten och den återhållna tonen av sorg i bildmaterialet hotar emellanåt att gömma Vit Päls utmärkta låt, Sov hos mig inatt. Kanotisten Marc Ornstein är en youtubekändis och mästare i kanotbalett, enligt Vit Päls. Filmaren Philip Westman har gjort ett strålande jobb och skapat en av årets bästa musikvideor.
Och så var det Ägd, skivan som släpptes idag. Den finns att få tag på som fysiskt objekt men finns också som spotifystream osv. Två av låtarna, Död och evigt mörker och Livet är underbart, har släppts som singlar i våras och i vintras. De två är rätt klassiskt Vit Päls i stuket, en ösig och en ballad. Resten av skivan innehåller dock en del mindre bekanta tongångar. Kärlek och cash är både jazzig och bluesig och jag tror att den öppnar med en klarinett. Inte direkt en smaskig låt men jag vill ändå lyssna om och om igen. Kanske för upprepningen av den enda textraden, "En del gör jag för kärlek, en del gör jag för cash, en del gör jag för kärlek och en del gör jag för dig." Så sant.
I Blodet gnyr blir det Momus-synt, lite som en blandning av leksakssynt, 80-talssoundtrack och en obehaglig gränd. Hur kan en sån låt kännas uppfriskande? Interlude är ett mellanspel som lite extra påminner om den ständigt närvarande Jonathan Richman (som jag inte skulle våga ta upp av rädsla för att verka tjatig, om det inte var för att Klas tar upp den moderna älskaren i podden). Kan inte välja ut nåt bästa spår eftersom skivan kom i morse och dessutom är väldigt jämn. Sammanfattningsvis, inte ett svagt spår. Årsbästavittring.

Scavenger Hunt - California waiting (Kings of Leoncover)

På nittiotalet var det fult med covers. Vi gillade inte att man höll på och tramsade runt med andras låtar, det var ett tecken på oförmåga att skapa något eget. Och kanske låg det något i det där, även om vi mest var ångestfyllda ironiker som ville dissa allt som inte var tillräckligt fräsigt. "Have I crossed a line in the sands of coolness with you," sa Ben Stillers kostymklädda, ocoola karaktär i Reality Bites och manifesterade den kollektiva rädslan vi hade för att inte vara Ethan Hawke. Men vi kunde inte döda covern. Den har alltid varit en självklar del av större delen av universums musikhantering, oavsett om man tillhör avantgardet eller mittfåran. Kings of Leon låter ganska mycket som nittiotalets Built to Spill eller annan indierock. Jag gillar California waiting men måste erkänna att jag egentligen hade glömt bort hela bandet. Och här kommer vi till en av coverns förtjänster, de utgör en påminnelse och en revitalisering av gammal musik. Låten fanns ursprungligen med på Youth and young manhood som kom för runt tio år sen. I drömsk electrotappning med amerikanska Scavenger Hunt låter den helt annorlunda. Precis så ska man förstås ge sig på en cover, ta låten ur sitt sammanhang och hitta nya kvaliteter och stämningar i materialet. Vilken som är bäst? Jämnt skägg, tycker jag:

tisdag 24 september 2013

Grottnicke på Valla torg!

Nick Cave är en referenspunkt för i stort sett alla alternativscener i världen och nu har han och Bad Seeds hållit på i trettio år. Ibland är hans musik svåruthärdligt macho och hård, ibland är den ljuvligt vacker, ibland  fylld av en rätt läskig men klart underhållande humor. Nästan alltid finns en återhållen weltschmertz som gör att många återkommer. Själv förlitar jag mig i Cavesammanhang mest på en best-of för nybörjare som min kompis JSH satt ihop. Djupare vågar jag inte doppa mig i grottsjön. Men det har förmodligen det aningen hemliga gänget gjort, som ska fira jubelåret på Valla torg på lördag. de gör det på svenska under projektnamnet Grottnicke och det kan bli rätt häftigt. Jag känner mig säker på saken eftersom Pelle Parken Lindroth är med och jammar. Det är såklart en given kvalitetsgarant för Gordon.

Kristian Anttila - Säg nej till mig (ft El Perro Del Mar)

Imorrn smygstartar Kristian Anttilas jubileumsturné, skulle man kunna säga.Han har bokat in spelningar över hela landet med sitt band och kommer att börja på Debaser Medis i mitten av oktober men först blir det alltså en solospelning på WiMP Live Sessions. Debutalbumet kom 2003 och sen har han släppt fyra plattor till. Han är en rätt spännande figur med spännvidd från otillgänglig indiesvärta till tillgänglighet i popmelodier och samarbeten med medlemmar från The Ark och Sylvia Vrethammar. Det är mycket provokationer i texterna som balanseras upp vackert av en sällan sviktande popkänsla. Anttila har haft en given plats i min skivhylla sen jag hörde Bland bovar å banditer på andra plattan, Innan bomberna från 2005.
Nu kommer alltså jubileumsåret med en rejäl turné och en samlingsplatta som inkluderar några nya spår. Först ut är en duett med El Perro Del Mar. Det är lite lugnare än mycket av tidigare material men popkänslan är kvar och svärtan. Sara Assbrings gravitas ger också den där balansen som man hoppas på i en duett, bredvid Anttilas skörhet.

måndag 23 september 2013

Robert Stjernberg - Kings

Häromdagen skrev jag om The Slytest som gör retrorock av amerikanskt slag. Robert Stjernberg är i samma fålla även om han på debutsingeln Kings tar det lite lugnare. Det här är musik som aldrig blir omodern men som aldrig kommer att vara verkligt inne heller. Min favorit i genren är Free Energy och precis som dem, använder sig Stjernberg av ett litet koskälleljud. Men om man har sett den klassiska SNL-sketchen där Will Ferrell går lös på Blue Oyster Cults Don't fear the reaper, ivrigt påhejad av en Christopher Walken i högform, vill man såklart bara ropa "More cowbells!" när någon gör det så försiktigt som det görs i Kings. Det här är lovande och jag hoppas jag får en titt på fullängdaren som är på väg. Men det hade behövts lite mer tryck i låten. Om man vill vara kung på en rockscen är värdighet och återhållsamhet kanske inte rätt väg. More cowbells, tack!

fredag 20 september 2013

Perkele - A way out

Efter att ha bokat Forest Families till nästa Gordonkväll (7 okt) blev jag sugen på lite punk. Så idag blir det en recension av Gbg-klassiska Perkele som spelat halvsnabb kängpunk sen tidigt nittiotal. Jag har alltid lyssnat på punk men aldrig varit hängiven punkare. Och efter att jag blev så gammal att det började göra väldigt ont i moshpiten (ungefär fem eller sex år sen) så har jag varit ännu mindre fokuserad på genren. Perkele har jag faktiskt aldrig lyssnat på.
Men Oi! är en av de där stilarna som är sig själv nog. Punkare, metalkids och dansbandsfans skiter högaktningsfullt i om resten av världen ser dem eller inte. De gör sin grej och de utvecklas inte. Perkele kallar sig själva för världens bästa Oi!-band. Jag kan inte påstå att de skulle vara överlägsna Dropkick Murphys men jag kan knappast påstå att de är sämre heller. I pressmaterialet till nya skivan A way out ser de ut som lätt hipsterskadade medelålders män. Vilket de väl är efter att ha hållit på i runt tjugo år. Och med den erfarenheten skriver de nu raka, effektiva punkdängor som måste funka fantastiskt framför en folkölsfull publik. Eller nyktert i lurarna på väg till jobbet. Sången är klassiskt punkgrowl som jag egentligen tycker kan bli rätt påfrestande i albumformat. Det låter ofta som ett försök att kompensera för att man sjunger en oktav lägre än man riktigt klarar. Men när man tar en låt i taget känns det bara bra.
En av mina käpphästar är att man inte behöver utveckla allting. Det räcker med att skriva nästa, utmärkta låt. Om det finns massor av andra låtar som är likadana gör det inte mig nåt. Och det lär inte störa Perkeles stora, tyska publik heller. De kommer att fortsätta avfärda nazister, fascister och sd-anhängare. Förhoppningsvis länge till. Bästa låten som också är titelspår hittar jag inte som nån embed men He loves violence funkar också:

torsdag 19 september 2013

Architecture in Helsinki - In the future

Jag älskar Architecture in Helsinki. De gör electropop som är fylld av gladare experimentlusta än nästan nån annan musik. Ofta släpper de sen ifrån sig sin perfekta pop och låter någon annan leka med den. remixerna blir ibland rentav bättre än originalen, Escapee remixad av Lo-Fi-Fnk är ett sånt exempel. I somras släppte de singeln In the future och jag hoppas att det betyder att Melbournebandet snart ger ut en fullängdare.

onsdag 18 september 2013

Ljus - Barnen bakom stationen

Dagens tips den 2:a juli i år var en låt med Ljus. Jag hade ingen koll på bandet då men nu vet jag att det är en viss Daniel Filipsson som lämnat South Ambulance för soloprojektet Ljus. Om en dryg månad kommer ett album och det ser bra ut än så länge. För några veckor sen hade Gordon besök av Sthlmiana som levererade skarp, intensiv (och överraskande litterär) pop på svenska. Det kändes som en indieuppdatering av 90-talets Scocco och det är nåt liknande som händer i Ljus-låtarna. Fast nog är det ännu bredare artister som doppats i indietunnan här. Kanske är det Veronica Maggios fel alltihop. Hon tryckte ihop soul och radiopop på svenska med en mäktig skopa cool. I nuläget ser det väl ut som om Oscar Linnros blir den här generationens Orup men för min del skulle det vara ok om Ljus tog över och fyllde ut de spetsiga skorna. Maggio står förstås i en klass för sig.

tisdag 17 september 2013

The Slytest - Rock'n'roll heaven

Brett, tillgängligt och amerikanskt, en fet bigmac fast utan äckliga E-nummer. Min relation till en smaskig gitarrhook är besläktad med matmissbrukarens till sin hamburgare. Texten till The Slytests senaste retrorocksläpp är inte mer komplicerad än vad man kan förvänta sig av titeln, Rock'n'roll heaven. Bandet befäster sig med den här låten som en svensk motsvarighet till Free Energy (och det gillar jag såklart). Om jag är glad blir jag gladare av det här och om jag är ledsen så är det vad jag behöver för att inte glida ner i självskadebeteende.

måndag 16 september 2013

Capital Cities - Kangaroo court

Nonsensfeeling är min känsla av Capital Cities nya ploppiga, härligt stolpiga ectrohejiga singel, Kangaroo court. Det är samma sorts nonsens som var kung på 80-talet även om musiken är modernare. Så, sätt dig upp i kängururnas rättssal:

lördag 7 september 2013

Uffe & Leoparden - Vardagslyx

Uffe & Leoparden är ett svenskt Why! som rappar lojt och poppigt över avskalade (på gränsen till autistiska) beats. Det här är hipsterhiphop, långt från alla tankar på äkta och hjärtinnerligt gör de lite betraktelser av normal abnormalitet. Hiphopens äkthetskomplex har i USA alltid varit en drivande kraft, fyllt låtarna med en nästan pinsam ångest där allt är plast och ändå på riktigt. Och paradoxer funkar. Men om man skiter i de där pretentionerna och bara gör en bra låt så är man cool på ett annat sätt. Mer hip än häftig. Medierna verkar ha tröttnat på hipsters men jag gillar't.

fredag 6 september 2013

Valerie June - You can't be told

Kanske är det för att min mamma hälsar på men idag tänkte jag tipsa om lite blues. Valerie June är visserligen så cool att jag måste kalla hennes nya låt för hipsterblues. Det är inte direkt nyskapande men riktigt bra och med en skön NY-video. Hon backas i låten av Black Keys-grundaren Dan Auerbach.

torsdag 5 september 2013

Roosevelt - Elliot

Electropop som är både dansant och tillbakalutad på samma gång, borde kanske kallas balearisk? Roosevelt heter enmannabandet från Köln som släpper nytt nu, toksvängigt och ändå nästan lojt låter det om Elliot som även finns på Spotify. Dängan har hyllats av Pitchfork och släpps på vinyl i början av oktober. Det här är en artist som man kan lyssna på, njuta av och kanske ändå inte riktigt lära sig älska. Ironiskt nog har jag gott om plats i mitt hjärta för sådana band. Kolla även upp tidigare släppet Sea.

onsdag 4 september 2013

Like Swimming på Gordon

På måndag, den 9:e september, spelar Like Swimming för andra gången i S:ta Claras källare. De har nyss släppt en fantastisk singel på amerikanskt bolag och även slipat livefinessen ytterligare under sommaren. De är ett otroligt underhållande band på scen. I våras körde Ida Hedene ett inspirerat knäklappssolo och på en utomhusspelning i somras fick jag se dem spela kollektivtrummor med tre uppsättningar trumstockar. På grund av festivalkollapsen i Borlänge, när Peace & Love gick under, missade de en rätt viktig festivalspelning. Men vad gör det nu? Hösten är här och i helgen spelar de i Örebro. Senare i höst åker de till USA för att spela och om P3 får lite fason på sin musikläggning nu när de har anställt Gimme Indiegrundaren Tommy Ericsson så borde bandet brejka rejält.
Alla är välkomna på måndag, det är fri entré, insläpp 19:30 och konsert 20:30. I väntan på det så njut av Go Buffalo:

tisdag 3 september 2013

Seaweed Meadows - Andra Långgatan

Göteborgsbandet Seaweed Meadows släppte en singel i augusti. Den är en hyllning till en gata av mindre förnämt slag i stadsdelen Masthugget. Det har varit ett tillhåll för antikvitetshandlare och porrbutiker men också lunchkrogar. Historiskt sett har gatan präglats av närheten till hamnen och tydligen också av en del problem med ojämnheter i ytskiktet. De senaste åren har en gentrifiering pågått och kaféer, barer och hipsters har flyttat in. Det finns en liten festival och några poplåtar som tar upp gatan, förutom Seaweed Meadows har även Håkan Hellström och Gordonfavoriten Örnsberg sjungit om Andra Långgatan.
Geografi är ett perfekt, suggestivt ämne för en poplåt. Alla som varit där kan drömma nostalgiskt om låtens subjekt och alla som inte varit där kan exotisera stället. Seaweed Meadows har hittat en perfekt ton, romantiskt skimrande, storslagen indierock med en melodi som växer för varje lyssning. Mina egna tonåriga promenader förbi ensliga, nattöppna porrställen gör mig visserligen inte direkt nostalgisk men drömmen om arbetarstan är alltid närvarande. Jag vill genast sätt mig på tåget och dra västerut.

måndag 2 september 2013

ARMS - Comfort

ARMS från New York har gjort en del bra och en fantastisk låt. Shitty little disco finns med på min lista över de hundra bästa låtarna någonsin. Så när han släpper nytt är det alltid spännande. Nu kommer en liten EP som inte är av disco-kvalitet men Comfort gör en inte heller besviken. Medryckande gitarrpop med blaserad sång är modellen.