söndag 26 oktober 2014

Red Cabin - Right this way

Det har varit mycket bra indierock i höst, skånska The Bit Parts häromdagen, t.ex. och nu kom det en låt med ett band som heter Red Cabin. Röda stugor är förmodligen vanligare här i Sörmland än de är på Long Island, NY, där Jonathan Foster, som är mannen bakom bandnamnet, håller hus. Men i globaliseringens tidsålder är vi aldrig geografiskt begränsade i våra influenser. Och begränsningar är något som Foster uttryckligen vill slippa undan när han gör musik. Nya låten (som är hämtad från en lika ny fullängdare) låter visserligen inte direkt eklektisk men desto mer som utmärkt låthantverk och grym indierock. Can you dig it!

fredag 24 oktober 2014

Woman's Hour - interview

Another London based band is gracing Stockholm with their precense towards the end of october. And there are more than geographic similarities between the two groups. Just the other day I heard from famous siblings Romeo and Michele Stodart of The Magic Numbers and now I've finished up a little chat with the great Woman's Hour who visit Stockholm and Söder, playing Lilla Hotellbaren on the 29th. Fiona Burgess started the band with her brother William and their two friends, Nick and Josh.
Gordon: How is the tour coming along? Right now you're still in the UK but you are soon heading out into Europe. Have you toured there before? Do you have a fanbase in Europe yet?
Woman's Hour: We've just arrived in Europe and we're pleased to report that the currywurst is damn fine. We've played in Hamburg and Berlin so far and they've been great shows. It's our first headline tour in Europe so we've been pleasantly surprised.
Gordon: How is the sister video coming along? Could you tell me a little bit about it and when it'll be out?
WH: We filmed it last week in London, so it will be online soon. It's a video to accompany our next single, and involves lots of sisters... That's all I can say.
Gordon: I read that you used imagery from self-help books when you created a cover for your Conversation single. Do you go about other things in the same manner, drawing ideas and style and content out of their intended context to make something new?
WH: Yes, absolutely. I don't believe that anything can be entirely original anymore, everything is regurgitated and re-cycled and re-used and it's empowering to recognise that and actually directly reference and borrow from readymade material that already exists in the world. We have also been working closely with artists Adam Broomberg and Oliver Chanarin on all our releases and their preoccupation with found photography has been a big influence.
Gordon: Your breakthrough seems to have been quite rapid, how did it happen? Did you do a lot of live shows or did you find your way through social media?
WH: A bit of both, and a lot of hard work. We're all guilty of being perfectionists, so we would rehearse at least three nights a week if we weren't touring or in the studio. We do use social media too, but it's a complicated relationship. I feel that on the one hand being online enables us to disseminate our work to a wider audience and to connect with more fans; on the other hand it shouldn't replace liveness and our live shows, that's a very unique experience that can't be entirely translated onto film or photographs.
Gordon: Let's finish with a classic question for bands on tour, what do you listen to while you travel?
WH: We haven't been listening to much actually, we've been busy watching the Twin Peaks boxset. We're on Series 2, Episode 11...

Ok, Damn fin currywurst is something I have yet to encounter, it's usually more like a barely edible novelty. If one visits Berlin, the döner is where you should spend your euros. But I can't fault Woman's Hour on their choice in tour DVD:s. Damn fine coffee and pie. Check out the band live on the 29th or whenever through your choice in streaming service!

torsdag 23 oktober 2014

The Bit Parts - My best trick

Om rådande trend är 90-talsdoftande indierock, vilket jag hört sägas av initierade röster, så är The Bit Parts från Malmö ganska så trendiga. Men det här är väl inte ett sound som nånsin kan vara trendigt? Eller är det jag som aldrig nånsin lyckats frigöra mig från mina musikaliskt formativa år och helt enkelt tror att Lemonheads (som gjort låten Bit part), Juliana Hatfield Three, Pavement och Built to Spill utgör en indierockens planritning efter vilken alla annan indierock är uppförd? Åkej, det senare. Jag är låst i min världsbild och The Bit Parts har råkat träffa en trendriktig fåra. Om tio år låter de inte alls så här. Men möjligen lyssnar jag och andra dinosaurer (jr) fortfarande på deras skiva My best trick. De har hittat balansen mellan fint och skitigt, vackert och melankoliskt. Det är mjukare och vänare än det mesta av den amerikanska 90-talsindie som verkar utgöra inspirationen. Låtarna är starka och genomarbetade. Ibland är de kanske lite för melankoliska för min smak. Inget ont om vemod men med min konservativa syn på amerikansk alt-rock i minnet så hade jag velat ha lite mer Posies-bett i några av låtarna. Däremot  är de växlande rösterna ett välkommet inslag som fler av mina gamla favoriter borde ha ägnat sig åt. Bäst på plattan är The Breakers, Real-life rainclouds och, framförallt, Holiday junctions. Under delar av albumet går jag helt upp i riktigt grymma låtar men ibland vill jag vråla som ett packat pucko i ett publikhav: "Spela snabbare!"

onsdag 22 oktober 2014

Luna Green - intervju

Hon har gjort små och lite större vågor i den svenska popbaljan ett litet slag nu med sin karaktärstarka och infallsrika musik, Luna Green. Bakgrunden är kanske ännu mer omväxlande och mångbottnad och definitivt internationell men det är i Sverige hon just nu sätter fart på karriären. Utrikiska framgångar borde inte vara långt borta dock. Efter ett par starka singelsläpp börjar det bli dags för en platta och den är inspelad och klar att släppas inom några veckor. Jag har bytt några ord med Luna om nya singeln Neptune och kommande fullängdaren Havana Sessions.
Gordon: Nya singeln är underbar, men vem är Neptune? Folk som hade med havets gud att göra blev ju ofta dränkta eller blåsta så en undrar ju vem den i texten eftertraktade Neptune är.
Luna Green: Tack snälla! I min värld är Neptunus en planet, en dröm eller en havsgud, som man upplever när man skapar sina egna "illusioner", som jag tror att alla skapar oavbrutet. Hade jag levt i en annan tid hade de dränkt mig för länge sen!
Gordon: Handklapp, hurra! Brukar du gilla det i annan musik? Det är ju lite skillnad på handklapp i en snabb indierökare och i en sån här quirky jazzpoplåt som din singel. Har du nån handklappsfavorit, förutom Neptune då?
Luna Green: Mwii! Jag gillar quirky! Jag tyckte Sigur Rós – Gobbledigook var vacker! Älskar Sigur Rós!
GordonHar du ett fast band som du alltid spelar med? Jag har förstått att du brukar ha med Petter Seander men finns det ett givet gäng som backar dig?
Luna Green: Ja! Jag har ett grymt band jag har spelat med hela sommaren och som jag även spelade in "Swedish Strawberries" med, som består av Petter Seander på bas, Daniel Aldenmark på trummor och Otto Niklasson Elmerås på gitarrer etc! De är ett riktigt drömband!
Gordon: Din image i bilder och även i musiken är väldigt cool, är det viktigt och genomtänkt eller bara en slump?
Luna Green: Tack! Konsten och känslan är egentligen väldigt nära hjärtat på mig! Jag har jobbat mycket kring konsten på den här releasen, och med grymma människor. För mig finns samma uttryck i bilderna som jag känner i "Neptune", som jag förresten också kommer att släppa en musikvideo till snart, för att ge ytterligare en dimension!!
Jag vill kunna visa min musik så som jag själv upplever den, lite som ett mörkt undrande, en blind romantik men också en missanpassning. Won't you marry me, my sweet Neptune? Hehe!
Gordon: Berätta lite om albumet som är på väg, kommer det att vara enhetligt och putsat som en Jane Austensk elfenbensfigur eller blir det ombytligt och spännande?
Luna GreenHavana sessions är i grunden ett experiment! Tanken var att bara släppa en EP från början, och så blev projektet förstorat, så helt ärligt så är det en skiva som är ytterligheten av ogenomtänkt på gott och ont. Jag gjorde skivan ihop med Yaimi Karell Llay och Maykel Olivera Garcia under korta sessioner i Havanna, utan ett språk att kommunicera tydligt på, så jag har släppt mycket på hela kontrollen. Havana sessions är ett litet äventyr där och då, det är lika mycket deras konstverk som mitt.Ockultism och gamla Hollywood är tydliga ingredienser.

Tack så mycket, Luna! Ockultism och Hollywooddekadens låter ju som klockrena influenser för en platta. Lite Sunset blvd att se fram emot i början av november. Tills dess lyssnar jag på Neptune:

tisdag 21 oktober 2014

The Magic Numbers - interview

The Magic Numbers are coming to Stockholm and Debaser Medis on the 30th of october. Cool. The Brits don't need much of an introduction, having quite successfully recorded guitar pop and toured for about a decade. But we do need to hear from Romeo and Michelle Stodart, two fourths of the band. I was lucky enough to have the opportunity to ask them a couple of questions and here is what they answered:
Gordon: I hear you are on your way back to Sweden, welcome back! What's it like to tour with the Magic Numbers?
Romeo: It's an unpredictable adventure to be honest, a roller coaster of emotions. The objective at all times is to just enjoy the ride, I love touring with bands that we are really good friends with as then it's just one big hang. Our UK tour just was incredible, we were blessed with the sensational Ren Harvieu and an amazing country blues harmony group from North Wales called The Goat Roper Rodeo Band, oh and my good friend Y came over from LA to provide us with some good vibes. Let's just say it all got pretty cosmic!
Michele: It can get pretty crazy touring but let's just say we make sure and have a good time out on the road. We tend not to book hotel rooms anymore as we never end up using it and someone's always willing to put us up for the night.
Gordon: I met Gruff Ryhs the other day and I believe he and you have collaborated. Are collaborations an important part of how you work? Would you like to tell me about your most recent musical partnering?
Romeo: I love Gruff, musically but also as a person. We collaborated together on the Neon Neon album alongside Cate Le Bon & Boom Bip, the girls and I just provided backing vocals but it was great fun. I've a beautiful but somewhat surreal memory of Gruff and I in Lagos, Nigeria driving around in a huge hummer with some locals blasting Slayer being taken to a pretty cagey area in Ikeja that sold old 7 inch records of African music. One to remember.
My most recent partnering would be writing songs with Ren Harvieu. She's got this incredible voice, reminds me of a female Roy Orbison - her emotional depth and range, she has really brought to life what I've written of late. Together with my friend Ed Harcourt, I think we are going to make a truly classic album with her. If there was any justice in this crazy world she will be a household name. I'm also hopefully going to be making some more music with Jason Pierce, he's a good friend and Spiritualized are one of my favourite bands.
Gordon: How was the acoustic tour last year? It sounds like it could have been awesome to play theatres around England. Was it a spontaneous thing or a long time dream?
Michele: We had locked ourselves in the studio recording the new album and we were driving each other mad, itching to get back on the road, but we wanted to do something different, and we realised in almost 10 years as a band we'd never toured acoustically nor had we played to many seated venues. So we looked into it and found some amazing places like Pontardawe, Pocklington, Hebden Bridge, Rumliegh Farm (Devon) It was really special, and one of our favourite tours to date as we learnt a lot from re-arranging the songs.
Romeo: There's something really beautiful about playing really delicately and in a hall where you can hear a pin drop, I loved every minute of that tour as we could be very spontaneous with the songs, they changed so much throughout every night.
Gordon: What do you all do when you're not touring with Magic Numbers? Do any of you write songs for other artists?
Michele: Apart from spending as much time as I can with my little girl when I'm back home. I'm always writing songs, so when I get back from touring with the guys I try and record as much of them as possible. At the moment I'm working on a second solo release.
Romeo: Michele's got so many great unheard songs, it's insane. Her next album is going to be killer,  I can't wait to be involved in any way she'd like - happy to just be a listener, making the tea. 
I've been writing for a few people that I really love, seeing what happens as you never know, sometimes you click with someone and this beautiful song appears. I've written some great songs with Pontus from swedish group Sidechild actually, hopefully something will happen with those, very soul influenced - like Shuggie Otis or something. 
At the moment I'm really enjoying producing. We've our own studio so I try and get in there with people I like and record them. I'm about to go in with The Goat Roper Rodeo Band and make their album with them. It's going to be fun as we're really close and all have a massive love for country music. I think they've got potential to not just be of a particular scene or genre as the songwriting is so strong. They're the real deal and all I'll be trying to do is capture what I see on and off the stage.
Gordon: Do you still all live in London and is that city an important part of how you work with music? Do you have any good London stories for the anglophiles of Sweden?
Romeo: Yes, we are all still here, all scattered around. The Gannons are in East and Michele in the West, I live in North London in Crouch End which is quite a musician inhabited area. I bump into Ray Davies every now and again in Waitrose which always makes me chuckle and the producer Paul Epworth owns Church Studios now which is very near to where I live so you can tell who he is working with by who you spot in the area. Bono apparently frequented my local italian restaurant but I never saw him. My favourite place in London at the moment is Highgate Wood, even on the most gloomiest of London's awful weather days it has something to offer as is always beautiful and peaceful. I don't know how important London has been in playing a part in influencing the group's music but it's continually inspiring in the diversity culturally. Late night drinking is always a pain in the ass as everything kinda ends at around 3 am and it really shouldn't. There are a few dodgy places you can stumble out of when the birds are singing, but you'll manage to sniff those out yourself.

Thank you guys, so much for graciously answering my questions! I guess I'll be on the lookout for the dodgy places if I get to London. If anyone feels like helping Romeo and the rest of the band to find shady company after the gig in Stockholm, The Magic Numbers have a facebook page where you can give them a shout-out.

torsdag 16 oktober 2014

Dalaplan - Plikt och Elände

Efter en hel helg med mespop från Skottland och japanska twee passar det förbålt fint att lyssna på en ny platta från Malmöbandet Dalaplan. De är punkösiga utan att egentligen vara punk och när jag kikar i recensionsklippen som kom med pressreleasen så verkar många skribenter ha försökt fånga dem med hjälp av namedropping av andra band.  Jag vill inte vara sämre och säger att det här ligger ganska nära amerikanska Black Lips skiva Arabia Mountain. Och den skivan har jag återkommit till under tre års tid. Fast Dalaplan är, precis som Peer Gynt, sig selv nok, såklart. Deras orgel och de två, ärkeskånska stämmorna skapar en kraftfull dynamik som hämtar från all möjlig rock och punk och som ändå gör upp med allt det tidigare och pressar på framåt. Det här är en skiva att lyssna på i sin helhet nån gång ibland, när humöret är lite lagom förbannat. Som skattkista full av enstaka låtar är den dock starkare, en potentiell klassiker. Låtskrivandet är grymt! De flesta låtarna är otroligt bra och jag misstänker att de är rätt tidlösa, även om det blir massivt med 24 minuter på raken med nära nog oavbrutet tryck. Sista låten är en pianoballad som inte riktigt övertygar även om jag förstår behovet av att ändra tempo på slutet. Standouts på skivan är basburna Under jorden, den raka förtvivlansrocken i Hellre kass och det hittiga titelspåret, Plikt och elände. Näve grus är också en fantastisk låt och den här inte heller dum:

måndag 13 oktober 2014

Mer Skottland! The Spook School på Southside

I lördags var Gordon med och ordnade en anglofil, eller rentav skottofil, liten shindig på Landet. Det blev diverse skotska popsinglar i högtalarna både före och efter de tre banden och festens namn hade vi snott från Pastelsskivan Truckload of Trouble. Ännu fetare dos Skottland och indiepop blir det nu på lördag när So Unbelievable! arrangerar en kväll på Southside. Bandet heter The Spook School kommer från Edinburgh och har släppt en fantastisk fullängdare och är ett sånt där band som jag, i mina svartare stunder, tänker är av en utdöd art. Men de är inte utdöda! Moon Types ena sångare suckade oroligt innan vi drog igång vår klubb häromkvällen att han kände sig som en dinosaur och vem vet om det dyker upp en enda själ? Men det var packat med folk på Landets övervåning och jag hoppas att Zinkensdamm invaderas av parkasar och fina popluggar den 18:e. Och varför då, då? Jo för att:


måndag 6 oktober 2014

Truckload of Trouble!

På lördag åker Gordon till Stockholm för att spela skivor. Och det blir kul, såklart. Men inte vanligt kul, det blir stört roligt eftersom det blir spelning med tre fantastiska indieband på Restaurang Landet vid Telefonplan. Efter några år med väldigt härliga, softa konsertkvällar på måndagar får Gordon en chans att vara med på en fet popfest på en lördag. Gordon är sugen.

Det hela kom sig av att Moon Types, som är Gordonbekanta på diverse olika vis, hörde av sig och undrade om det kunde vara läge för en liten baluns. Landet hade plats och tid och Gordon hade popskivor. Sen fick vi tag på Standard Unit från Stockholm som kommer att stå för kvällens liveös. Dessutom har vi övertygat Matloob från tweepoppiga och fantastiska Roadside Poppies från England att komma över hit och göra ett sologig. Han kommer under namnet The End of the Pier Show att sätta igång kvällen akustiskt och snyggt innan Stockholmsbanden kommer loss. Före och efter konserterna blir det indiehits och obskyrt i en schysst blandning från Gordon. Och Steve Miller Band, av nån anledning måste jag spela Serenade med Steve Miller Band. 80:- kostar det att komma in och det kan vara bra att ha med lite cash för baren på övervåningen tar inte kort. Det går att handla nere för kort men inträdet måste vara monopolpengar. Här är förresten en nästan sprillans och underbar låt med Moon Types:

söndag 5 oktober 2014

Intervju med Gruff Ryhs

Walesaren Gruff Ryhs hade en jobbig veckas resande bakom sig när han kom till Debaser Strand vid Hornstull i Stockholm i fredags. Klädd som Eliott Smith i jeansjacka och beanie och med ett mjölkigt glas kaffe i näven satt han framåtlutad över bordet och berättade med många små pauser mitt i meningarna om sitt senaste projekt American Interior. Om vi hade haft mer tid (och om Ryhs varit piggare, han var verkligen i någon sorts upplösningstillstånd) hade det varit roligt att prata musik. Den gamle Super Furry Animalssångaren har fortsatt göra spännande musik i olika konstellationer, som soloartist, med Furrys och inte minst i syntpopbandet Neon Neon han har med hiphopproducenten Boom Bip. Men nu fokuserade vi på historia och politik.

Gruff Ryhs växte upp i en författarfamilj där historien om den avlägsne släktingen och vildhjärnan John Evans ständigt hölls levande. Och historien om Evans, som lämnade Wales 1792 för att utforska Amerika, hade i sin tur rötterna i en på sin tid lika envis legend om kung Madog. Denne Madog skulle enligt myten ha hittat över Atlanten år 1170 och tagit sig till Mexikanska golfen ("completely ludicrous") och blivit ledare för en indianstam. Evans, och många andra walesare, trodde att det ännu på 1700-talet fanns en walesisktalande indianstam. Drömmar om fornstora dar och grandiosa äventyr växte fram i Wales efter att landet annekterats av England i mitten av 1500-talet. Ryhs anfader var kanske ovanligt naiv och rentav halsstarrig men han var inte den enda som trodde på något som kunde hägra långt därborta i väster, en kombination av en märkvärdig, historisk bedrift och ett hopp om en ljus framtid dit alla walesare kunde fly undan det engelska oket.

John Evans resa genom USA varade i sju strapatsrika år där han både svalt och kastades i fängelse. "He was thrown in a dungeon," som Ryhs uttryckte det på oefterhärmlig dialekt, innan han blev friköpt av ett sällskap spanska upptäcktsresanden. De sökte en väg till Stilla havet men trodde att de skulle stöta på den mytiska walesiska indianstam, "the madogwys", som Evans sökte och hoppades att han kunde hjälpa dem översätta walesiskan. Tillsammans färdades de vidare tills en Omahaindianerna ledda av "the formidable chief Blackbird of the Omaha river," tvingade spanjorerna att vända om. Evans erbjöds dock att resa vidare och levde även tillsammans med olika indianstammar, "he seems to have been a very charismatic person". Men några walesisktalande madogwys upptäcktes aldrig av varken Evans eller någon annan. "He met people from all over America and realized that no one spoke Welsh. It was complete rubbish, of course." Efter sju års resa blev John Evans malaria för svår och han avled ensam i New Orleans.

Super Furry Animals grundades 1993 och hade stora framgångar under andra halvan av 90-talet, trots att de med sin faiblesse för walesiska och sin experimentella stil aldrig riktigt passade in i britpopvågen. De finns fortfarande och släppte en platta 2008 men medlemmarna har allihop andra musikprojekt som tar mer av deras tid. Ryhs har gett ut två fullängdare med Neon Neon som funnits sedan 2007 och som nominerats till Mercurypriset. I år gav bandet också ut en dovare ep, Years of lead. Som soloartist har Ryhs hållit på sedan 2005, gett ut flera skivor och turnerat flitigt. På en av sina soloturnéer genom USA dök tankarna på faderns gamla historier om John Evans upp och Ryhs sökte upp sin bokare i New York för att se om det var möjligt att göra en turné i Evans fotspår. Under drygt fem veckor åkte han sen runt i en liten van med sin vän, filmaren Dylan Goch, och spelade överallt där han kunde. I större städer som Cincinnati kunde det komma några hundra rockfans och se honom men han spelade också på indianreservat där ingen hört talas om Super Furry Animals och det kunde vara märkliga upplevelser. Förutom gitarren hade han med sig ett presentationsmaterial om sin anfaders resa och en tygmupp föreställande Evans som följde med upp på scen. Han träffade människor vars språk och kulturer varit ständigt hotade under hundratals år och det påverkade honom starkt. Men på många sätt var det en fruktansvärt tung turné, "it was extreme, I mean, it seemed like a fun idea but it was really hard." Resultatet blev dock desto mer tillfredsställande och består av skiva, bok, film och app. American Interior syftar förstås på de inre delarna av USA som turnén, liksom Evans resa, besökte.

Från hotade minoritetsspråk gled samtalet in på Skottlands folkomröstning. Ryhs har uttalat tydligt stöd för ja-sidan och hoppades ivrigt på skapandet av vad han kallar "a modern nuclear-free constitutional democracy" som bröt med privatisering av sjukvården, med överhusets konservatism och med isolationismen och Europafientligheten som växt sig brinnande stark i England. För att inte tala om den växande rasismen. Konservativa krafter i England arbetar för att försämra skydden för mänskliga rättigheter. "And I believe in the fantasy of the European dream, the postwar dream that we can live together. But I realize the limitations of it as well."

På frågan om han hyste liknande förhoppningar för Wales svarade han vagt. Landet har ett starkt mått av självstyre sedan en folkomröstning i slutet av 90-talet och det påföljande instiftandet av ett eget parlament. Men inom ramarna för internationella samarbeten skulle han också gärna se ökade demokratiska rättigheter för Wales. Den enorma nejkampanjen som genomsyrade mainstreammedia inför Skottlands omröstning är också ett hotande moln. Men det uppvägdes, för Gruff Ryhs del ändå ganska väl av gräsrotsrörelsens förhållandevis stora framgångar. Och, som han sa apropå att John Evans förhoppningar om att hitta walesisktaland indianer aldrig infriades: "We can be happy that Wales was never a colonial power."

Intervju med Lars Åhlund från Days of Elisa

Days of Elisa har växt fram rätt långsamt utan att från början ha varit tänkt som ett utåtriktat bandprojekt men nu kände Lars Åhlund ändå att det var ett fullfjädrat popband som behövdes för att få ut en grym skiva som han hade material till. Åhlund, popveteran som oftast backar upp Miss Li på gitarr, släpper skivan As opposed to going down inom kort och singeln Taken from a movie är ute nu. Jag fick tag på honom med några små frågor om plattan, som har ett väldigt intressant koncept. Alla låtarna handlar om att komma tillbaka efter ett svårt trauma. Taken from a movie handlar om att hantera krisen efter ett överfall genom verklighetsflykt.

Gordon: Hur mycket magi finns det plats för när vi är i extrema situationer? Behöver vi något utomkroppsligt för att komma igenom våra kriser?
Lars Åhlund: Jättemycket magi. Allt är magi. Hur kroppen tar hand om sig själv för att klara av situationen är magi, hur psyket fokuserar utan ansträngning är magi och hur färger och former ändras är magi. För min del så var det de mest magiska dagarna jag någonsin upplevt och någonsin kommer att uppleva, förutom om jag får barn, jag har hört att det är mer magiskt. Dagen innan jag själv balanserade på livets kant var full med små och stora magiska ögonblick och ordet lycka har aldrig varit så intensivt och äkta som den dagen jag vaknade upp på ett sjukhus omgiven av vänner. Angående det utomkroppsliga så har jag inget svar. Vad jag kan säga är att om man förlorar väldigt mycket blod och dessutom är fullproppad utav starka mediciner ligger det utomkroppsliga nära till hands. Sen om man väljer att fokusera på det eller på nära och kära och längtan efter att komma tillbaka som en stark och frisk person får vara upp till var och en. Jag valde det senare. Vägen dit visade sig tyvärr vara längre och snårigare än jag anat.
Gordon: Körerna i låten känns som släktingar till tecknad film från sjuttiotalet men kanske lite religiösa också, vad var erat mål med dem?
Lars Åhlund: Vi lånade en gymnasiekör från den skola där vår gitarrist jobbar. Jag hade bollat idén om en barnkör med inspelningsteknikern och medproducenten Victoria Moralez men jag vill ju inte att Jarvis Cocker ska storma scenen när vi spelar så gymnasiekören fick bli genvägen. Tecknad film från sjuttiotalet låter fint. Önskar att det var det vi var ute efter men det religiösa stämmer nog bättre. Jag bad kören att sjunga som om det vore psykadelisk gospel. Påtända änglar kanske?
Gordon: Berätta om plattan, är det låtar om samma trauma eller är det olika historier? Hur länge har ni jobbat med skivan?
Lars Åhlund: Skivan är självupplevda delar av livet. Berättelser om stort som smått. Vissa låtar, speciellt de jag skrev tidigt efter traumat, handlar helt klart om den upplevelsen men andra är berättelser om helt andra saker som turnéhybris, konstnonsens, kärlek (så klart) och brist på pengar. Dagbokslåtar från en jobbig period i livet helt enkelt, det är den röda tråden. De första demoinspelningarna gjorde jag våren förra året och den sista mastringen våren detta år. Däremot är de första låtarna skrivna sommaren 2012. Det tog ett tag innan låtarna blev Days Of Elisa.
Gordon: Du har skapat musiken som bearbetning och kanske kommer den att lyssnas på av en publik som själva behöver hantera något svårt. Men vad lyssnar du på för annan musik för att hantera kriser?
Lars Åhlund: Jag tror att man i en krissituation inte riktigt har ork att ta till sig ny musik. Det bästa och mest helande tror jag är att lyssna på musik man kan väl och gillar. Om jag ska vara ärlig så kommer jag inte ihåg vad jag själv lyssnade på. Jag tror att Days of Elisa blir ett utmärkt val för krisande. Vi kanske ska försöka införa den som obligatorisk lyssning hos kris och trauma-gruppen på Danderyds Sjukhus? När jag själv behöver bli på bättre humör spelar jag Bobby Fuller Four eller Appetite for Destruction.
Gordon: Vad händer framöver med Days of Elisa?
Lars Åhlund: Vi släpper mer musik och en ny video under hösten. I vinter kommer hela albumet. Under tiden spelar vi live så mycket som möjligt. Tanken är att vi ska ha en USA-etta lagom till påsk. (Det är ju tanken som räknas.)
Gordon: Tack så mycket, Lars! Ser fram emot plattan. Men om jag fick välja skulle jag gärna se Jarvis Cocker storma scenen när ni spelar.

onsdag 1 oktober 2014

Flora Cash - I will be there EP

De har varit med mig ett par år nu. Eller om det är jag som har varit med dem, det är i alla fall snart två år sen jag hörde Flora Cash första gången. Då hade de precis släppt Summerset, en rätt magisk liten kärlekshistoria på tre minuter. Sen blev det två konserter på Gordon och en flytt till USA. Efter återkomsten till Sverige har de fortsatt jobba med att slipa på låtskrivandet och den varsamma moderniseringen av folkpop som är deras gebit. Nya ep:n I will be there innehåller fem välgjorda och vackra låtar med den där känslan av självklarhet som skvallrar om talang såväl som hårt arbete. Särskilt gillar jag hur låtarna pendlar i stämningar och känslolägen utan kännbar ansträngning. Kanske är det ett resultat av hur samarbetet mellan Cole och Shpresa fungerar?

måndag 29 september 2014

Mt. Weibull har släppfest!

Sebastian i Malmöbandet Mt. Weibull (och andra konstellationer) skickar mig ibland uppdateringar om olika intressanta musikprojekt. Han var en av många musiker som passerade klubb Gordon, då med bandet Most Naked Skin som tyvärr lagts på is. Lördagen den 11 oktober är jag inbjuden till Mt Weibulls släppfest på Beer Ditch i Malmö och det skulle ju vara kul om jag råkade vara i Skåne och inte hade gig på restaurang Landet i Stockholm. För Mt. Weibull är grymt bra! De gör americanasoft musik som imponerar med starka låtar och ett ljuvligt, medryckande vemod. Det låter motsägelsefullt men jag blir glad och lite deppig på samma gång. Digga bandet på spotify och om ni råkar vara mer söder om söder än jag är lördagen den 11:e så gå på partaj med Sebastian och resten av bandet.

torsdag 25 september 2014

Örnsberg - Underbarn (ft Klara Persson)

Jag såg Örnsberg köra en akustisk sologrej i somras och njöt som vanligt av hans låtmaterial. Johan Ragnarsson är en fantastisk låtskrivare, med på min års-bästa-lista varenda gång. Han berättade att det var lite nytt på gång men att det var osäkert hur och när och i vilken form. Så jag vred ner förväntningarna. I onödan. Nya låten Underbarn gästas av Klara Persson på sång, hon gör musiken rättvisa med sin isbergsröst och jag hoppas att det blir fler samarbeten i framtiden.

måndag 8 september 2014

Carlie de Boer - interview

She isn't originally from New York, artist and producer Carlie de Boer. In fact, she has lived in many parts of the US, from Minnesota to L.A. and now Brooklyn. And her background is versatile in more ways than geographically as she has worked different creative jobs and is a clasically-trained vocalist and pianist. Now she's releasing a single and being compared to Grimes can hardly be bad for the hype. Here's a little chat about some random things that came to mind as I was listening to Private parts, which you can do as well if you scroll down.

Gordon: Please tell me about producing, do you work with other artists as well or do you just produce your own stuff?
CarlieI produce and write by myself and with others. “Private Parts” was definitely a group effort, but it started with me writing the line “show you mine, show me yours.”
Gordon: Your bio says you did acoustic sets on the Sunset Strip, was it like busking or more like concerts? Is there a difference and what do you think of the street as a stage?
CarlieIn LA there’s a bunch of venues on Sunset Blvd. like The Viper Room and House of Blues called “the strip”. I played almost all of them. I’ve actually never played on the street, and don’t want to. I’d probably work the corner before I’d play on a corner.
Gordon: I've never been to Brooklyn but a friend of mine is going there to write music in a couple of weeks. What should I tell her not to miss?
CarlieManhattan! Just kidding. Prospect Park is what Central Park was supposed to be, and I’m lucky I get to live right next to it. Also, any of the venues like Output or Brooklyn Bowl are by far the best in the city.
Gordon: What does classically trained mean? Did you go to school for a long time and did you have other goals back then?
CarlieI asked for voice and piano lessons when I was 7, and was only allowed to sing hymns and classical arias. I even went to band camp every summer. I wanted to be the next Tori Amos, and still do.
Gordon: Love your single Private Parts. If you were deejaying and playing it in a club, what would you put on before and after it?
CarlieTodd Terje “Inspector Norse” before, then Penguin Prison’s cover of “All Night Long” after.

tisdag 26 augusti 2014

Nick Raven - Strange days

Jag gissar att det är allmängiltigt, de där små detaljerna, det kan vara ljud eller smaker eller bilder, som omedelbart försätter oss i lyckliga och positiva sinnesstämningar. Triggers, säger man på engelska men översättningen avtryckare eller utlösare ger inte riktigt rätt associationer. De där små sakerna sätter igång oss. Nyzeeländaren Nick Raven har hittat en av mina sweet spots med gitarrintrot till sin singel Strange days. Han låter som Sarah Records mer än nåt annat och han gör det bra. Dagens tips är antipodiskt vemod för den här högst regniga augustimånaden.

lördag 23 augusti 2014

Jenny Gabrielsson Mare - intervju

Jenny Gabrielsson Mare gjorde en vacker spelning på Gordon i vintras och nu kommer hon att inleda indiesäsongen på S:ta Clara, där ett annat band tar över efter Gordon i kampen för att göra måndagar meningsfulla. Jenny är en av Stockholms mer kreativa och intressanta personer så jag är väldigt glad över att ha fått chansen att kolla läget inför hösten. Det visade sig att det händer en del.

Gordon: Hej Jenny! Tänkte höra lite hur läget var inför din spelning nästa måndag. Jag minns att du berättade att du sa upp dig från ditt fasta jobb på Systembolaget och ska försöka leva som frilansande artist och skribent. Hur går det?
Jenny: Det går, kan jag väl säga. Det är lite av ett experiment för att undersöka hur lite pengar jag kan leva på utan att bli deprimerad. Men jag har fått in några uppdrag och klarar mig. Det gäller att  inte behöva gå tillbaks till att vara anställd. 50% skulle jag kunna tänka mig att jobba. Om det var ett spännande jobb och om det inte tog all energi. Men det är svårt att hitta deltidsjobb som inte är mördande tråkiga.
Gordon: Det verkar ha handlat en hel del om ditt syntprojekt White Birches under våren. 
Jenny: Ja och nu är White Birches inne i en skrivarfas. Vi är i studion hela tiden och har fått färdigt halva plattan. Det är ju ett hjärteprojekt, både Fredrik och jag har saker vid sidan och vi håller på så länge det fortsätter vara så här roligt och fyllt med så här mycket kreativitet. Nu kommer jag från två dar i replokalen med distade gitarrer. Det känns riktigt bra.
Gordon: Berätta lite om turnén ni gjorde.
Jenny: Vi är bara två pers så vi kunde sätta oss i Fredriks gamla Volvo-kombi och köra. Vi började i Jönköping och jobbade oss norrut ända upp till Boden. Att vara två gjorde det möjligt. När jag spelar som Jenny Gabrielsson Mare har jag nästan alltid med flera musiker och de ska ha betalt. Nu var det ok att bara få det att gå runt. Det är en stor frihetskänsla.
Gordon: Jag är ju född i Boden men jag flyttade tidigt och har ingen vuxenbild av stan så jag måste fråga, hur var det möjligt att ni fick en indiesyntspelning i Boden?
Jenny: Är du från Boden? Jag är också född där och det är därför det funkar. Min kompis Madde bokar spelningar till ett ställe som skulle ha passat oss jättebra där de har lite konst och kulturstil. Men nu bygger de om så vi fick spela på ett ställe som heter Café Tingshuset och det var aningen åt det bisarra hållet. Det såg ut som det skulle serveras kyrkkaffe och det var alldeles ljust. Sen måste vi vrida upp volymen väldigt högt för att få bra tryck i konserten så en del stammisar var sura. Men vi träffade så himla mycket fina människor på turnén.
Gordon: Sen tänkte jag höra hur det är att vara så mycket mångsysslare som du är, med din syntduo, din solomusik och ibland är du DJ också. Förutom att du frilansar som skribent.
Jenny: Jag jobbar ganska separerat, kör en sak åt gången för att inte bli alltför splittrad. Just nu blir det inget solojobb utan bara White Birches, jag behöver göra så för att inte känna att hjärnan ska sprängas. Sen händer det ändå att det glider ihop, jag kanske sitter med en Birchesgrej och plötsligt blir det massor av tremologitarrer som mer hör hemma på min soloplatta. DJ:andet gör jag inte så ofta, det är mest på en särskild klubb och då kör jag lite swing, lite rockabilly, lite indie och lite guilty pleasures. Sånt jag lyssnar på hemma mycket. Om det är något tema påverkar det. Sist var det tema Hollywood och då stoppade jag in filmrepliker. Nästa lördag är det dags igen och då har vi tema Tusen och en natt. Det blir väldigt roligt. 
Gordon: Men hur ser planen utför sologrejen? Har du något på gång.
Jenny: Javisst. I oktober drar jag till New York och stannar en månad och bara skriver material till nästa platta. Först hade jag tänkt att åka till Paris men då skulle det bara bli samma stil som förra skivan. Jag behövde ett annat filter, något ruffigare, det kommer att vara lite soulkänsla, lite gospel, handklapp, tror jag. New York är ett bra ställe att skriva. Just nu har jag inte en massa kompisar där heller så det kommer att bli fokuserat. Hoppas bara att jag inte blir lappsjuk och längtar hem för mycket.
Gordon: Det låter som en fantastiskt bra höst. Och du inleder den med en intensiv helg, först DJ-gig på lördag och sen en spelning på S:ta Clara i Gamla stan på måndagen den 1/9 där Dan Axelsson och The Slytest har tagit över Gordons plats i indiegeografin. 
Jenny: Jag kommer att ha med mig Emeli Jeremias som spelade cello när vi var på Gordon i vintras. Hon ska ha med klockspel och lite annat också, hon är fantastisk!
Gordon: En sista fråga eftersom du har järnkoll på bra dricka, vad skulle du rekommendera att jag häller i mig när jag lyssnar på Jenny Gabrielsson Mare respektive White Birches?
Jenny: Haha - Hmm... till Jenny Gabrielsson Mare skulle jag nog säga champagne eller någon trevlig starksprit som gammal cognac eller en schysst bourbon... Till White Birches passar det nog bättre med något hederligt rödtjut, gärna rätt strävt. Eller en hyfsat bitter tröstöl.

Tack för intervjun! Ni hittar Jenny i cool outfit på Nalen på lördag när hon spelar grymma skivor på Fräulein Frauke Presents 1001 Nights. Sen hoppas jag att ni tar er till Gamla stan på måndag och ser och hör hennes rökigt jazziga indiepop i min favoritkällare på Lilla nygatan 17. Där är de inte världsbäst på hederligt rödtjut men de är ena jävlar på bitter tröstöl så det funkar.

Gordonteaser

Gordon har en grej på gång. Back to the roots. I samarbete med Moon Types blir det indiebaluns på Landet den elfte oktober. Tre band och massor av mespop, indiepop, britpop, twee, skönt och lyckligt sväng och jangliga gitarrer. Mer info framöver.

onsdag 20 augusti 2014

Jaquline Ronneklew - intervju

Jaquline Ronneklew har haft en hektisk sommar. Hon har jobbat hårt med både musik och med sitt day job ombord på ett norskt kryssningsfartyg, hunnit spela live och släppa singel. Tidigare i somras försökte jag få till en intervju men det gick liksom inte. Lyckligtvis är den norrlandsbördiga sångerskan och låtskrivaren oavbrutet aktuell och intressant. Och mina frågor funkade rätt bra att återanvända nu.

Gordon: Du får mycket uppmärksamhet för din röst och den känns som en central del av din musik, spelar röster lika stor roll för vad du väljer att lyssna på.
JR: Tack, och ja det gör det! Älskar ju att inspireras och eftersom sång är mitt huvudinstrument så lyssnar jag ju mest på det automatiskt när jag hör på musik!
Gordon: Och på tal om röster, vilka är dina favoriter (förutom Titiyo)?
JR: Såklart TITIYO 4-ever men har även kärlek för Kate Bush, James Blake, Sophia Somajo, Ane Brun, Mumford and sons, Florence and the Machine, Beyonce såklart, Michael Jackson osv.
Gordon: Hörde att du blivit av med din gitarr, och att du är pissed off. Skulle du kunna tänka dig att göra som Timbuktu eller t.ex. göteborgska Vindstyrka 12 som skrivit arga låtar om folk som begått brott mot dem? Vad skulle din arga låt kunna heta?
JR: Haha ja! Fan va jag grät, inte så mycket tårar sen jag blev dumpad sist. Har skrivit en arg låt som heter "Beneath My Collarbone" haha, men den är inte så thug kanske!
Gordon: Hur mycket kontakt har du med publiken när du spelar? Pratar du direkt till individer? Går du nånsin ner i publiken eller tar önskelåtar? Eller är du mer introvert och tuff?
JR: Har väldigt mycket kontakt tror jag för brukar få komplimanger för det, har liksom inte så mycket filter, en står ju ändå där och visar upp hjärtat o smärtan! Haha, och jag brukar nog fästa lite extra på vissa som jag skrivit runt och som betyder mycket om de är i publiken.
Gordon: Finns det några bestämda Ronneklewska framtidsplaner? Inspelningar? Konserter/turnéer? Semester?
JR: Ja! Nu jävlar blir det mini-turné i augusti! Malmö, Varberg och Göteborg i slutet på månaden sen direkt på havet igen i Norge på Hurtigrutten och jobbar och skriver i tre veckor sen in i studion och gör skivan i höst! Längtar ihjäl mig! Och det blir samarbeten med Tobias Fröberg och Sophia Somajo!
Gordon: Och kommer du att slå stort? Snart?
JR: Ja, världsherravälde inom ett år är väl rimligt? Haha, skoja drömmer gärna om att komma utomlands och spela!

Skåne och västkusten, håll utkik efter Jaqulines spelningar inom kort. Och resten av oss får väl uthärda väntan på det där studioarbetet.

tisdag 19 augusti 2014

Juni Järvi - intervju

Mina intervjuer görs oftast genom mejlkontakt, det blir lätt så när allt arbete är ideellt och tiden är knapp. Synd, tänker jag ibland, för det vore kul att träffas och snacka mer utförligt och låta intervjuerna ta sina egna vägar. Men ibland får jag tillbaks mejlsvar som är fantastiskt roliga. Folk blir ofta mer välformulerade när de får svara i lugn och ro framför datorn och den här bloggens perspektiv är ett fans. Så det gör mig verkligen ingenting att bli så himla, jäkla förtjust i nån som jag blev när jag fick tillbaka svar från Juni Järvi. Grym pop gör han också!

Gordon: Fyra år är en lång tid, skriver du på din blogg. Vad har hänt sen sist?
Juni JärviJag arbetar väldigt processinriktat när det gäller musik. Oftast tar en låt veckor eller månader (i vissa fall år) att skriva. Vissa låtskrivare skriver kanske fyrtio låtar inför ett album som sedan till slut blir på tio spår. Jag kasserar extremt sällan en låt, de låtar jag skriver hamnar på skivan. Till den kommande skivan strök jag dock en låt som inte passade in i helheten, men det var första gången det hänt. Så ur den synvinkeln är det inte så konstigt att det tar flera år mellan varje skiva, haha! Men jag har även sysslat med annat under tiden. Jag har gjort lite filmmusik och så har jag två andra projekt, ett neoklassiskt och ett elektroniskt. Jag har även studerat lite vid sidan om, audioteknologi bland annat. Sen arbetar jag ju heltid på kontor och har två barn så saker få ta den tid det tar. Men nästa skiva dröjer nog inte lika länge. Jag fyller tio år som skivartist 2016 så något slags släpp planerar jag att göra då.
Gordon: Har du stått på några verkliga barrikader nån gång? Eller vill du berätta lite om de symboliska?
Juni Järvi: Beror lite på vad man menar. En faktisk bokstavlig barrikad har jag nog aldrig stått på. Men som ung var jag rätt radikal och en del av den utomparlamentariska vänstern. Har tappat räkningen på hur många demonstrationer och aktioner jag deltagit i. Men i låten får barrikaderna mer symbolisera något som är värt att kämpa för och vikten att våga stå för det man är och vill. Och att allt som är värt något i livet måste kämpas för.
Gordon: Du gör rätt så klassisk svensk indiepop (lite Jens Lekman, lite Olle Ljungström om du inte misstycker) men det verkar ha hänt nåt sen sist. Hur kommer det att låta på skivan som kommer snart?
Juni Järvi: Det blev nog en rätt så tvär vändning när jag bytte språk från engelska till svenska. Dels för att texterna i sig skapade ett behov av en ny ljudbild, ett nytt utrymme att presenteras på. Jag sjunger nog lite annorlunda mot tidigare också. Och dels för att elgitarren fick ta en mer framträdande plats än tidigare. Jag antar att andra typer av referenser och influenser, både medvetna och omedvetna, även de påverkade ljudbilden. Dessa två rätt så stora förändringar resulterade i ett mer rockigt ljud. Äsch, det låter så fånigt när jag skriver det. På barrikaderna är ju fortfarande rätt poppig med handklapp och allsångsvänlig refräng, men Ikaros (som är andra singeln från albumet) är mer representativ för hur resten av skivan låter. Det är lite mer svärta, lite mer desperation men även tillfällen då hjärtat slår snabbt som på en liten fågel.
Gordon: Och hur lät det när du var hippiepunkare i Huddinge?
Juni Järvi: Oj, haha. Inte bra! Vi hade ett band som hette Sladd och låtarna handlade om att bli spöad av kickers och att jorden höll på att gå under. Vi lyckades spela in några låtar som vi släppte på kassett och vi gjorde några spelningar på lokala ställen som Huset och Restaurang Falken. Den första låt jag skrev handlade om en ensamstående mamma som blev arbetslös och började knarka. Det är lite sött att man var så naiv och ovetande då. För att visa hur fattig hon var fanns det en textrad om att hon tvingades baka eget bröd. Det var så jag föreställde mig fattigdom där jag bodde i villaförorten med ständig tillgång till Skogaholmslimpa.
Gordon: Har just inrett mitt första egna kontor och är osunt intresserad av var folk arbetar och skapar. Har du lust att beskriva din replokal?
Juni Järvi: Hoppas ditt kontor blev fint! Min musikaliska arbetsplats är tvådelad. Dels har jag en hemmastudio i lägenheten där jag spelar in grunderna i låtarna. Jag har ett masterklaviatur med vägda tangenter och en Nord electro 3 som jag använder för orglar, piano och synthljud. Har även en Korg R3 som har väldigt fina bas- och padljud. Det är också där jag sedan mixar allt. Då använder jag mig av en controller som gör att jag kan styra inspelningsprogrammets alla reglage på ett smidigt sätt. Dels har jag ett inspelningsrum som även används som replokal. Jag delar dem med några vänner och bekanta och där finns trummor och förstärkare att tillgå. Det är också där jag spelar in sång , akustisk gitarr och sånt som är mer ljudstarkt. Och repar inför spelningar så klart! Men det sker bara periodvis då jag inte har ett fast band. Vi håller det rätt fint och försöker ha bra ordning på allt. Jag tror jag har en bild på den på bloggen om du vill se: http://junijarvi.blogspot.se/2013/11/panoramabild-pa-studion-panorama-of.html
Det vore så klart trevligt att ha en lokal för allt det där men samtidigt är det viktigast att det funkar i vardagen och det gör verkligen.

Tack så mycket för intervjun! Mitt kontor blev inte vackert, väldigt DIY med popaffischer och hyllor av skrotvirke och uppslagsverk i högar. Om jag reser mig hastigt slår jag huvudet i taket. Men jag bränner i alla fall inte bort vaxet från vingarna som Ikaros:

söndag 17 augusti 2014

Chimpshed A.D. - Boom

Plötsligt kommer det massor av låtar i inboxen med presstexter som hävdar att det påminner om Tame Impala. Jag trodde att de var som mest hajpade för kanske två år sen, har jag fattat fel? Hur som helst tycker jag inget vidare om det bandet och drar mig för att lyssna på psykedeliska rockband och deras tråkiga mangel. Men den här brittiska duon manglar på ett jättefint shoegazevis, låter som tidigt nittiotal, Blur, Ride och dessutom på sitt eget sätt. Det finns en glädje och en bra låt inne i det monotona.

måndag 11 augusti 2014

Död och evigt mörker, Vit Päls lägger ner!

De har funnits i tio år och nu är de gamla. Och det är begripligt och klokt och förmodligen bra men det bästa en kan känna när ett favoritband lägger ner är bitterljuv saknad. Calle och hans många päls-vänner, konstellationen har varit flytande under hela tiden men många har de alltid varit, får inte längre ihop tider och processer utan att kompromissa alltför mycket. Så de slutar. Det borde fler göra. Men jag kommer att sakna dem, sakna deras avslappnade energi och närvaro på scen, låtarna som aldrig kommer att bli skrivna. Avskedet sker i form av en konsert på Malmöfestivalen, en spelning på Popaganda, två outgivna låtar som nu finns på spottan och minnesrunor på bandets hemsida. Nu följer död och evigt mörker.

fredag 8 augusti 2014

Paper Days - interview

Ch-ch-changes. Things are happening. These are the end times, or possibly the beginning of some other, as yet rather unknown times. Paper days are almost over and being replaced by something else. Or so a group of californians would have us believe. At least they do. I belive these are the times for excellent indie rock. Paper Days is the name of a band that sent me a great song earlier this week and I had to get back to them with a couple of questions. Read the interview and listen to their Playground dreams belowe (quite reminds me of Atlas Sound and the marvellous Born Ruffians). I tried to elicit aome glum and dystopian answers but to my surprise and delight, Paper Days a quite the happy gang!

Gordon: Tell me about Paper Days, who are you and where are you going?
Paper Days: We are a band of likeminded friends that became family through our obsessive passion and dedication to making our music. The biggest reason we play music is to inspire & reciprocate the overwhelming love that music makes us feel to others.
Gordon: This week, for some reason, I got curious about rehearsal spaces. What does yours look like? What are its best and worst features?
Paper Days: We really have a pretty great rehearsal space. We nailed old carpet we found to all the walls except the windows as makeshift soundproofing and then hung massive paintings/artwork on the walls by my dad & Jordan. There's even a little balcony we can walk out on for fresh air because it's on the second floor. The carpet makes it realllly hot in there and the clutter can be hard to manage but the room has become a part of us!
Gordon: Are you pessimistic about these present times? Will we miss paper? Or just swipe on, oblivious?
Paper Days: Actually to the contrary, we're optimistic about these present times!   We are living in the tail end of the Paper Days into a digital age which has sparked a new generation of music that wasn't previously possible. The internet has allowed us to grow up listening to music from all different branches, genres and time periods all at once and selectively pull influences from a vast pool of music. We are nostalgic about the past but optimistic about what the future of music has to offer.
Gordon: Is there anything missing from the lives of Southern Californian indie rock bands? Are you loved and acknowledged by your society or shunned and scorned?
Paper Days: Honestly, we feel beyond fortunate to live where we do. We do not have all of the seasons necessarily but we're in love with the laid back lifestyle of Southern California. It's hard to complain about sunny days, surfing and music haha. Society out here has accepted us with open arms. We always tried to carry ourselves with a good energy and it is much more often than not returned.
Gordon: Please, would you tell me your favourite indie tunes, coming out of California in the past year?
Paper Days: Our favorite tunes out of California in this past year!:
Eyelid Kid- Time Travel
Requiem For The Rockets- So Much
Spiral Sons- Bethlehem (also the song) Halley's Satellite
Lobster Party- Party of one
Idyll Wild- Bones 
Scruffles- Punky Brewster
The Shingles- I'm A Rolling Stone

onsdag 6 augusti 2014

Mattias Alkberg - Södra Sverige, recension

1977. Norrbotten. Jag föddes i Boden och levde i en liten håla i Lule älvdal. Under mitt första år släpades jag med i en rank liten båtjävel över en stormande Torne älv och satt hopkurad mot pappas bröst innanför jackan när han var ute på skidor för att jaga. Viggenplanen körde förbi på landsvägen, några meter från huset och grannen skottade snö i bar överkropp. Vi hängde ut våra lakan på tork när det var minusgrader, luften var så torr att de ändå kunde torka.
Men sen flyttade vi, innan jag började lågstadiet. Så när jag kisar uppåt norr och lyssnar på Mattias Alkberg, som glor söderut på sin nya platta, är det med sörlänningens perspektiv jag gör det. Jag fattar kanske inte riktigt, trots kylan och machismon som skramlar runt i mitt inre. När han blir sådär arg, det fattar jag, vreden över skiten och orättvisorna är universell. Men jag fattar inte hur Alkberg, och många andra, kan vara så tvärsäkra. Det verkar förmätet. Religiöst. Mina vänner är allt från fattiga arbetare till entrepenörsbesjälade feminister, moderater i landsbygd, liberaler som lever drömliv, miljöpartister, medievänster, bankirer och sjuksköterskor. De är inte överens med varandra och ingen av dem tycker riktigt som jag. Men bara någon enstaka av dem vill bjuda Per Schlingman på bajspudding. Alkberg vill det.
Och ändå. Det är dags för den här plattan. Skrikmusik. Poängen är inte, såklart inte, en insiktsfull och stringent analys av rådande läge. Det här är en kulturell allergisk reaktion. Mot allt som är fel. Enkla gitarrer, skitigt sound, hårt och effektivt, raskt avklarat. När man har varit sådär arg i en å en halv minut är en färdig. Katarsis. Åtminstone kan en hoppas att det fungerar så. Om ilskan aldrig lägger sig måste livet vara bittert som kall kaffesump, surt som pinkstela gamla kalsonger, värdelöst som en femtioplus uskas yrkesliv. Jag lyssnar på Alkberg. Det är förbannat bra, nästan lika bra som min favoritlåt med Mattias Alkberg BD, Haparanda here we come. Men jag blir lite rädd. Det här är en vittnesbörd om polariseringen i vårt land. Han är argare nu än då, vi andra är rätt mycket surare också. Inför albumet släpptes den här låten:

tisdag 5 augusti 2014

Wilderness - Ghost

Norrland har ett eget Korallreven. De heter Wilderness och är lika drömskt vackra som Korallreven men aningen mer poppigt svängiga. Jämtlänningarna släpper i dagarna en grym ep och från den kommer låten Ghost, som är mjukt medryckande och en omedelbar hit. Jag skulle kunna köra den på repeat i en timme utan att bli ens det allra minsta less. Men min lunchrast är nästan slut så jag spelar den bara kanske två eller tre gånger till.

söndag 3 augusti 2014

Flora Cash - ny singel, I'll be there with you

Att lägga ner konsertfixandet var lite vemodigt, såklart. Att inte längre träffa nya band regelbundet, ofta bokstavligt talat ganska nya band som inte hunnit hitta sin grej helt än, är nåt jag antagligen kommer att sakna resten av livet. Men bara för att jag inte träffar dem betyder det inte att jag slutar lyssna på allt nytt som kommer. Och sen finns den där bitterljuva känslan, mer ljuv än bitter, när bandet som spelade på klubben släpper nytt material. Det händer varje månad, ibland varje vecka. Och nu har artisterna hunnit längre än när jag fick se dem soundchecka en låt som inte satt eller debattera setlist.
Hårt knegande Flora Cash har verkligen putsat på en del på låtskrivandet och definitivt på produktion och framförande. Nya, somriga I'll be with you är en rejält sjuttiotalig folkdänga, omedelbart klistrig och med skönt ös i stämsången. Tänk Mamas & the Papas, eller, tänk inte så mycket. Tralla med bara, än finns det lite sommar kvar och Flora Cash passar fint på min veranda. Om jag bara kunde fått mig en kanna lemonad eller några iskalla Miller.

tisdag 29 juli 2014

Work Drugs - an interview with actual, prepared questions

About a year ago I ran into a bunch of really cool people at a Swedish festival. We were all heading back to a rain soaked Stockholm and since those guys turned out to be Work Drugs, the Philadelphia band that has released more music than anyone with a day job should be able to, I tried to interview them. Without a recording device or any preparation, but with a few beers in me, it wasn't an epic piece of journalism. But Ben and Tom and their friend Dan gave me a good chat and I always felt I should return with a few decent questions for the band. And with Work Drugs constantly releasing new material, there is always reason for that follow up interview. New single sounds sweet, check it out below, but first, a few words from the hardest working, or most efficient band around:

GordonTell me about the new album, it feels like the single has sort of a mainstream-feel to it. Are you moving in any direction with the new songs or staying the course?
WD: I think the new song Double Life might have a little more of an upbeat feel, but in reality the album is somewhat varied. There are songs on the album for people who liked the early stuff like Rad Racer or Flying Zambo and there are songs for people who like the newer stuff like Heaven or Farewell or Half Love. We set out to show the range of the band with this album.
Gordon: You have a remarkable internet following. Due to your music being great, of course, your frequent posting is also quite important. But is there something more that makes people love you? Is there a plan behind your DIY-promotion?
WD: No plan per se. We just like to stay in touch with the fans. It's always fun interacting and getting their opinion, whether it's good or bad at times. It's also fun to see how many countries around the world are into Work Drugs. I'm always surprised when we get an email from someone begging us to play in Kazakhstan or Chile.
Gordon: Summer is really kicking in here in Sweden. Your music is easy to associate with hot days and cool drinks but how is it possible to stay productive like you do with sweaty arm pits and rosy cheeks? Not to mention a midday buzz from a few cold ones.
WD: Songwriting is like exercising. If you keep active and work at it a little everyday it starts to become part of your routine. Somedays it's writing, somedays it's mixing, somedays it's just sailing about. Either way, the key is to stay busy and stay on top of it.
Gordon: You do quite a lot of touring in the states but have you played abroad since I met you in Stockholm last summer?
WD: We have not played abroad since Sweden unfortunately! It's always a big expense to play anywhere, especially overseas. We are hoping to get on a few festivals next year though. We would love to come back to Sweden especially. Everyone was so nice and everything was so efficient.
Gordon: You often ask your fans about their favourite Work Drug songs, so lets turn the tables. What are your respective favourite WD-song to go with dinner, with dancing, with sex, with traveling?
WD: Hmmm that's a tough one. I would say my personal favorite for all of the above would be West Coast Slide. Third Wave, Optic Trends, and The Good in Goodbye are also up there.

Shawondasee - interview

Every once in a while, I have a chat with a band from somewhere not Sweden. When I do, I usually don't translate the interview, partly because I'm lazy, partly because there might be lots of people interested in the band who aren't Swedes. This week brought me two great interviews.

First one is with a recently formed band from France. Shawondasee makes electro/indie-pop that goes great with a summer heat wave and late night visits to bars. The duo consists of Jim and POG and a whole lot of talent.
Gordon: Tell me about the band, how long have you been making music? How many are you and how did you meet?
Jim: We're Shawondasee, an indie­pop duo from Paris. There's POG, 25, and me, Jim, 24. We met two years ago. I was looking for a studio to record a few songs and a mutual friend introduced me to POG, who had just built his own studio. Then we started making music together and, little by little, we developed a sound we like to describe as a mix between the noiselectricity of our everyday life in the city and the blissful calm of wide open spaces we both crave.
POG: Our name refers to Native American Indian legends about the Four Winds, the Indian Summer and the Meadow Dandelion (Shawondasee and the Golden Girl). It is also the name of the chalet in Switzerland where we compose our songs.
Gordon: I don't really know anything about French music press and pop climate, could you tell what people talk about? Sweden is talking a lot about gender equality on festival stages these says, for instance. What are the topics of the day in Paris?
POG: The main topic is the reform of the status of entertainment workers. Many artists lend their support to these workers without whom festivals simply couldn't exist.
Gordon: Is Shawondasee going on tour? Have you found your live format yet?
Jim: We're currently recording our first EP but also have many other things going on (soundtracks, commercial...). So, right now, we're focusing on studio work.
Gordon: Was the indie­pop/electro ­thing a given or did that happen by accident? Do you listen to other stuff?
POG: We come from different worlds, musically speaking. Jim's sorta indie/rock, I'm more into electro/house and hip­hop. Still, when we jam, we don't tell ourselves “Oh, this is our electro­pop song!” or “Let's be more indie today!”. Everything comes naturally.
Gordon: What are the best five indie pop tunes out of France the past year?
POG: Zero by Chela; You, Me, Cellphones by Husbands; Zombie by Moongai.
Jim: Saint Claude by Christine and the Queens; Sur la Planche 2013 by La Femme.

Thank you so much, Shawondasee. I'll be looking forward to your EP and many visits to that Swiss chalet, if you'll have me. Now i gotta add some French indie pop tracks to my spotify list. Oh, and don't forget this gem:

onsdag 23 juli 2014

Kaskelott It matters

Kaskelott fortsätter på det seriösa, brittiska indierockspåret i sin nya video. Koncepten för låt och video är båda gamla trotjänare, band rockar loss i naturen är en av de absolut mest högfrekventa varianterna på rockvideo. Och musikaliskt är det här rak, effektiv indierock, ganska radiovänlig på ett allvarligt men ändå hittigt sätt, medryckande och fint. Men om jag har gillat det i femton år kommer jag förmodligen inte att ledsna på Kaskelott heller i första taget. Det som verkligen sticker ut, och som jag känner av ännu tydligare nu än på ep:n som kom ifjol, är vilken grymt bra rockröst som frontar det här bandet. Den är mild och intensiv på samma gång, stark, ren och spännande.

måndag 7 juli 2014

Minifestival i Stockholm Med Ms Henrik och Navet

Minifestivaler är grejen den här sommaren. Visst, Bråvalla är större än nånsin och i Skåne har hårdrockarna klafsat runt i SD-trakter med snäva byxor och fina jeansjackor. Men det börjar kännas trött med de massiva arrangemangen. För mycket folk, för långt att gå mellan tältet och scenen, för likriktat utbud. I helgen som gick var det punkigt som satan i skogarna några mil söder om Laxå där ett litet vandrarhem och några musikentusiaster ordnade röj. Forest Families, som spelat på Gordon, meddelar att de kommer att dyka upp på ett litet arrangemang på landet som heter Jons Kamratfestival. Och som är ungefär vad det låter som, ett mellanting mellan festival och hemmafest. Förutom Forest Families har de bokat Hillman Lighthouse så det kommer att bli grymt. Men det händer grejor i stan också. Birds Will Sing For You är Petter Seanders PR-firma och förmodligen finns det ingen PR-firma i världen med bättre musiksmak. Om några veckor ställer de några av artisterna i sitt stall på scen för en minifestival i kärlekens tecken. Och popmusikens. Och festens. De kör sin egen lilla förfest till Pride och livemusiken fixar Ms Henrik,  Navet och Petter Seander själv, som är på gång med en ny singel. Det blir lite DJ´s och massor av kärlek också. Och till skillnad från Pride så är det gratis kalas. På Cantina Real på Lindvallsgatan, 26:e juli.

lördag 5 juli 2014

Hampus Nessvold - intervju

Hampus Nessvold från Värnamo har podcastat sig igenom en sjukt imponerande gästlista för en knappt myndig frilansare men hans möten med Gudrun Schyman, Soran Ismail m.fl. är inte anledningen till att jag lagt märke till honom. Nej, det är istället hans maffiga debutsingel, Thinking out loud, som fått mig att lyssna. Den är storslagen men samtidigt ganska indie, som en blandning av Coldplay och Casiotones for the Painfully Alone. Och det är också besläktat med göteborgska instrumentalfantomen Lights & Motion (som har med låtar i massor av Hollywoodfilmer nu). Coldplay skulle behöva kika lite åt Värnamohållet för att göra sin musik mer spännande. Hur som helst hörde jag med Hampus hur läget var och hur framtiden ser ut:

Gordon: Geografi och pop är en av mina käpphästar så jag måste fråga, hur är popläget i Värnamo? Finns det utrymme för ny musik i en småländska håla som inte är Hultsfred? Berätta gärna lite om publik, lokaler, stämningar.
Hampus Nessvold: Popläget i Värnamo måste jag erkänna har nog tyvärr aldrig funnits. Värnamo är en stad med sport och fotboll i fokus. Tidningar, kommun och invånare engagerar sig väldigt mycket och därför kommer kultur lite i skymundan. Det är kanske därför jag sökt mig utåt och främst till Stockholm för att ens hitta folk att jobba med.
Gordon: Samarbetar du med någon eller spelar du allt själv? Spelar du in själv?
Hampus Nessvold: Jag skriver alla mina låtar och spelar in demo själv, därefter hittar jag gärna folk att jobba med. Till exempel nu på 'Thinking out Loud' så samarbetar jag med Victor Lundberg och tillsammans har vi spelat in och producerat låten.
Gordon: När du ställer dig på scen med nya singeln, blir det fullt band eller kör du backtracks?
Hampus Nessvold: Jag har ännu ingen aning om vart eller när jag kommer att spela live nästa gång men jag hoppas på att det blir en blandning mellan band och backtracks. Jag har fått mycket kommentarer och hört spekulationer om hur det här kommer att låta live och för att göra det värdigt live så behövs nog en blandning. Jag vill inte tappa små viktiga delar i produktionen när det är live, då mister låten sin kärna.
Gordon: Vad händer framöver? Blir det fler singlar? Platta? Turné?
Hampus Nessvold: Om det blir som jag önskar så går jag in i studion igen till hösten och släpper ännu en singel innan årets slut och sen fortsätta skriva klart lite låtar så en framtida EP kan bli aktuellt. Jag har inte så bråttom av mig, jag vill att det ska kännas rätt i magen och ibland tar det tid.
Gordon: Till slut, berätta lite om singeln. Hur blev den så pampig? Är den en typisk Hampus Nessvold-låt?
Hampus Nessvold: Jag skrev grunden till 'Thinking out Loud' ganska snabbt förra våren och har sedan dess tillsammans med Victor jobbat fram den till vad den nu är. I början var det en simpel poplåt med ganska tarvlig text. Det var inte förrän i januari som jag fick idén till produktionen. Jag satt i studion och spelade synth med orgelljud och hela idén bara kom. När jag presenterade för Victor sa jag 'Jag tänker mig en enkel och rå orgel som övergår till en stråkdränkt popdänga och sedan tillbaka igen'. Ganska flummigt beskrivet men som tur var fattade han vad jag letade efter och vi hittade helt rätt!

onsdag 2 juli 2014

Emil and Caroline - No swag

Nånstans mellan The Weeknd och jj hittar jag den här nya singeln med Emil and Caroline, som jag skrev om i vintras. De var poppigare sist jag hörde dem, och det kanske passade dem lite bättre. Samtidigt är den nya låten verkligen inte utan swag. Den har en attitydstinn stil och det är lätt att dras med av dess återhållna men ändå uppenbara energi. De har haft fullt upp med spelningar på sistone och hunnit med bl.a. Luleå Pride, support för Moto Boy och vad som måste ha varit en sjukt trång spelning på Musslan, där Gordon brukade köra månadsklubb back in the day, drinkar och skaldjur och indiepop. Men vad hände med fullängdaren som var på gång? Undrar om jag missförstod eller om de hamnat i studiotrubbel. Förhoppningsvis rullar det ut ett gäng låtar inom kort.

fredag 27 juni 2014

Banana Beach - Sri Lanka

Sommarlåtarna fortsätter att trilla in. Fast Banana Beach från Stockholm låter som ett sommarparty året om. Nu har de varit tysta ett slag, ett halvår eller så, men inte overksamma.Låtar har skrivits och spelats in, det blir flera släpp inom de närmaste månaderna. Först ut är lätt poserande, snyggt polerade syntdängan Sri Lanka. Det svänger bra, kanske inte på Summerburstvis men på indieklubbarnas dansgolv kommer smala kids att svettas om de får höra Banana Beach. För övrigt vill jag gärna kommentera bandnamnet, det brukar jag försöka undvika. Men jag får känslan av en perfekt, tropisk strand. Ingen braksvennig moonlight party-strand utan en mer avslappnad, lite goofy strand. En indiestrand kanske, en utopi, ouppnåelig och välljudande glad. Jag tänker semestra där, in my mind.

onsdag 25 juni 2014

Jolympix - Waiting

För några veckor sen hörde jag av mig till Göteborgsbandet Jolympix, som innehåller massor av poperfarenheter och ett rent nittiotalskt sinne för humor. Tanken var att göra en liten intervju men det blir inte alltid som jag tänkt mig, det hamnade i nån bakficka eller på undantag av olika orsaker. Men bandet har i alla fall en grym singel ute i etern. De påstår att de gör afro-viking-poppy-dub. En schysst förkortning skulle kunna vara pop. När jag frågade vad de influeras av blev svaret svarta hål och rosa drömmar, techno, tango och sport. De gillar verkligen Mapei, Little Dragon och Linda Pira förstås, och vem gör inte det? Sen sa de så här om framtida musikplaner också: "Jolympix vill utvidga klubbgolvet, hittills har vi hunnit med en skateramp,ett museum och en travbana i Bamakó. Snart kommer vi klä om en välkänd amfibie till nån form av djungel och planer finns på att ha nästa släppfest i ett gammalt stall med ett elitgymnastiskt förband." Att mejlintervjua dem var lite som att läsa gamla nummer av pop och bibel och bara titta på bildtexterna och det är ju faktiskt nåt jag ägnar mig åt. Nu måste jag googla Bamakó för att inte känna mig så obildad. Så här låter Jolympix:

Luna Green - Black magic

Hon har hållit sig aktuell större delen av året, på olika vis, och nu är det dags för lite mer röstmagi från Luna Green. Nya singeln är lättsam sextiotalspop med ett skirt vemod fladdrande i bakgrunden som en spetsgardin. Poppigare än tidigare, kanske, men elegansen är intakt. Detsamma gäller det allra bästa med Luna Green, hennes röst. Den är tidlös, fransk men ändå inte fransk, Martha's Vineyard men ändå inte Martha's Vineyard, Twin Peaks men ändå inte Twin Peaks. En riktigt karismatisk röst skapar sin egen värld, bortom influenser och trender och det är där nånstans, i ett eget landskap, som Luna Green gör sin musik, återigen assisterad av Niclas Frisk.

Slow Show - It doesn't attract

Slow Show har funnits ett tag men inte fångats upp av mina antenner tidigare. Kanske jag är för självupptagen? Det där med speglandet och selfie-flamset är i alla fall temat för bandets nya singel, It doesn't attract. Den har en rätt egen stil, och bryter av mot deras tidigare låtar som var rakare gitarr- och keyboardsindie. Här har de, möjligen med inspiration från Momus bossaknasiga knorrighet, gjort en låt för folk som vandrar runt på cocktailparties utan att passa in. Tillsammans med en ny video utgör det en kommentar till hur vi missar varandra i vår självupptagenhet. Gott så, jag är mest intresserad av musiken i sig, vilken energi den har och hur den känns. Den känns bra, lite goofy och eget. Det var längesen jag hörde något liknande. Fast jag gillar deras gamla grejor också, för mig nya upptäckter. I pressutskicket lovar de mer, ett gäng låtar är redan inspelade och redo att släppas.

måndag 23 juni 2014

Citrus - Wispy no mercy

Istället för att doppa näsan i lite blandad jobblitteratur, vilket jag borde, har jag lyssnat igenom gamla skivor idag. Särskilt fastnade jag för en av mina allra första hembrända mp3-skivor, som sattes ihop åt mig av en indiehjälte från Blekinge, i ett spartanskt studentrum i Luthagen, 2003. "Gör det väldigt indie", bad jag. Han gjorde en japansk temamix med låtar av Salon Music, Esrevnoc och Fumie Hosokawa bland annat. Och Citrus.
Citrus grundades kring 1990 i Tokyo av Emori Takeaki och de kom att göra kassetter och EP under tio års tid. Sen lade de ner utan att ha släppt något fullängdsalbum. En del av musiken är soft, mycket är upptempo och allt är ganska skramligt. De blandar indiegitarrer med dansmusiktrummor, fast väldigt DIY-iga sådana. Det enda västerländska band som låter som dem är Helen Love, som förmodligen har lyssnat galet mycket på japansk indie. Om man vill höra Citrus musik idag är det inte helt lätt. Det finns en youtube-version av deras sista och kanske bästa ep, Wispy no mercy (se nedan). Men ljudet är inte fantastiskt. iTunes och spotify kan inte hjälpa en. På Amazon kan man köpa ep:n för £46. Det finns i skrivande stund bara ett ex kvar. Bandet släppte själva sin musik under första hälften av 90-talet och sen låg de på Trattoria Records, en japanska motsvarighet till Sarah Records.
När jag lyssnade igenom Wispy no mercy idag (mina mp3-versioner låter utmärkt) var det ett lyckligt återhörande. Musiken har, i all sin glättighet, en makalös nerv och känsla. Låtarna är ren, ljuvlig pop. De har, som bröderna Reid, som Spector och Ramones, hittat balansen mellan den perfekta poplåten och distortionen som påminner om ångest och elände. Emori Takeaki kallar det själv för det farliga. I en intervju med bloggen Neojapanisme, jämför han med att se nåt gulligt: "Let’s say that there was a cute little three year-old girl walking over there. We would be like, “Oh, how cute.” But if you looked at her for five minutes straight, you’d get sick of it, right? But let’s say she was walking around with a metal yakitori skewer in her mouth. You would watch in a state of panic, for much longer than just five minutes. So I always emphasize the “danger” in whatever I make."
Citrus är helt enkelt gullig popmusik med ett yakitorispett i mungipan.

lördag 21 juni 2014

Fou De Toi - ISLAND

Sommaren är antingen somrigt solig och glad, och då vill en lyssna på glada låtar och flana runt med luft mellan öronen, eller så är den regnig och deppig och då vill man lyssna på glada låtar och låtsas att man flanar runt med luft mellan öronen. Fou De Toi är en Gordonfavorit som brukar vara aningen mer åt det vemodiga hållet men även de har ett behov av att vara glada och fria från bördan av att vara människa för ett ögonblick. Så de släpper en extremt somrig popdänga, lagom till att lågtrycket dragit in blandade regnskurar över Svealand. Passar mig bra.

torsdag 19 juni 2014

Art Tyrant - platta och video

Det har varit mycket Göteborg i inboxen på sistone. Indierocken lever på västkusten. Dagens fynd heter Art Tyrant som själva tycker att de gör en blandning mellan pop, kraut och psykedelia. Det skulle kunna vara nåt, tänkte jag och lyssnade på plattan. Och insåg att det faktiskt finns ett genrenamn för just den där blandningen. Britpop. Just det, de gör britpop av det murrigare slaget. Jag ser klara paralleller till Guillemots och Art Brut (inte för namnet utan för att de faktiskt blandar hårt, mjukt, snabbt och långsamt på liknande vis). Och det är såklart inget att vara olycklig över. Britpopen är hyfsat fräsch igen. Vi har lagt tillräckligt många år mellan oss och Oasis vs Blur för att kunna lyssna på Ride, Curve, Northern Uproar, Lush, Elastica, Suede och alla de andra utan att vara less. Det här är inte svängig musik, Art Tyrant charmar lyssnaren med långsamma, suggestiva grooves och spännande låtbyggen som känns som om de skapades just där i inspelningsögonblicket. Vilket säkert inte var fallet. Sen är bandet också ljud- och instrumentmässigt lekfulla och använder sig av allt från analogsyntar till kakplåtar i studion. Sånt påverkar musikskapandet och ger kreativitet och främjar uppfinngslusten. I en del låtar kan det bli lite väl mycket åt Pink Floyd-hållet men om man inte sträcklyssnar på plattan gör det inte så mycket. Live måste de vara härliga så jag hoppas de får ställa sig på en utomhusscen vid midnatt under festivalsäsongen framför tusen smartphoneupplysta spökansikten på en hypnotiserad publik.

For the record, jag älskar Blur och Oasis och lyssnar fortfarande på Cigarettes and alcohol flera gånger om året.