fredag 31 januari 2014

Simon Norrsveden - Bloodsucker boy

Man misstar sig inte på vem som släpper den här låten, Simon Norrsveden har en distinkt röst och gör också en dansant indiepop som inte liknar något annat i Sverige. Den närmaste referensen är kanske Helen Love som gjorde uppskruvat punkig indie med eurodiskovibbar för tio, femton år sen. kanske är han också lite besläktad med Kristian Anttila. Fast Norrsveden gör mjuka, tassande låtar också. Nya Bloodsucker boy är inte försiktig dock. Den är en rak och snabb poplåt om nattliv och kändiskult. En fullängdare på väg, släpp planerat till mars. Hoppas det blir mer sånt här.

tisdag 28 januari 2014

Adna - Night

Ibland är det bra med hörlurar. Till exempel när man inte vill dansa. Det vill man inte när göteborgaren Adna sjunger sin varma, melankoliska ballad Night. Låten är enkel och avskalad i såväl den rena instrumenteringen som i låtstruktur och känsla. Stråkar och plock och piano och Adnas mäktiga röst. Hon släpper sin debutplatta i veckan, pressreleasen säger att hon skrev hela albumet på fem nätter. Kaffe och introspektion, att döma av singeln. Det är bra. Vinter 2014 eller lite närsomhelst under historien. Vemod är förstås tidlöst. Och i stiliserad form så väldigt vackert.

söndag 26 januari 2014

Scavenger Hunt - Dreamers

I höstas intervjuade jag Scavenger Hunt som då hade släppt en grymt bra dreampopsingel som hette Lost. Nu är de tillbaks med en ännu bättre, lite poppigare låt som heter Dreamers. Jill Lamoreux på sång är avslappnat stencool och fyller ut Dan Mufsons syntar, beats och gitarrer så man blir alldeles glad. Los Angelesbandet fortsätter göra sin Kaliforniska drömmar till musik.

Forest Families - Stockholm sover, ny EP

Det är bra tryck i nya EP:n från Forest Families. De spelade på Gordon i höstas och gick sen rätt in i studion för att spela in de här fyra spåren. Det är bättre än deras första, för all del också väldigt bra släpp. Låtskrivandet är vässat och intensiteten är högre. Särskilt gillar jag andra låten, Tina Turner. Den är en rak punklåt utan krusiduller och helt enkelt galet bra. På tredje låten, som heter heter Wårby, börjar de stillsamt och slår över i explosivitet mitt i låten. Inget fel på greppet men det är ändå svagaste låten. Avslutande Spring! är riktigt bra, bygger stadigt upp trycket. Forest Families musik handlar mycket om energi, ganska aggressiv sådan. Adrian Tingberg sjunger med kängpunkig press på stämbanden utan att slå över i oreglerat hardcorevrål. Sen har musiken en indierockambition som lyfter den ur det rena punkenergifacket och för tankarna till Japandroids eller liknande band. Grymt bra andra släpp. För att riktigt fira av sina nya låtar spelade bandet två gånger i helgen. Dubbelt releaseröj. Gitarristen Julian Ellis berättade för mig att det gick bra, särskilt i fredags när golvet framför scenen på ACE var packat med över 200 pers, inklusive ett gäng entusiastiska crowdsurfare (något som lyckligtvis uteblev när de spelade på Gordon). Sen softade de lite framför yngre medelålders på Pet Sounds i lördags. Kan man tänka sig en ordentlig festivalsommar på det?

fredag 24 januari 2014

Pinguin - intervju

Jag tog en sväng till Karlaplan idag, kanske tredje gången nånsin som jag gått av på den hållplatsen. Till Östermalm tar jag mig oftast till fots. Det visar sig att Patricio Samuelsson, som är mannen bakom nya och drömskt poppiga Pinguin, har varit i krokarna för att repa. Han spelar ikväll på Pet Sounds med bandet Hamilton Fox (kvällen bjuder också på en soloinsats av Petter Seander, som släppte en grymt bra EP i höstas). Mångsysslande Patricio Samuelsson är också utbildad ljudtekniker och producent, har haft ett antal indieband och dessutom släppt flera raka popplattor på svenska (rekommenderar en sväng förbi spotify, lyssna särskilt på Stormar från 2013). Men nu var det hans nya experiment Pinguin vi skulle snacka.
Gordon: Hur kom Pinguin till?
Patricio: Sent i höstas hamnade jag som i trans och skrev fem låtar på fem dar. Jag fick ett ett ryck och ville göra allt färdigt på en gång. Sen spelade jag in, producerade och mixade på kanske två veckor. Det var tänkt som ett experiment med falsettsång och lite annorlunda stil än vad jag brukar göra. Lite drömskt kanske man kan kalla det. Dreampop. Empire of the Sun är väl den tydligaste referensen. Men inte en direkt influens. Jag lyssnar inte så mycket på den sortens musik. Jag gillar det men har inte engagerat mig i det.
Gordon: Gjorde du allt själv?
Patricio: Ja, det är väldigt mycket som är gjort digitalt. Jag har spelat in allt hemma. Jag gillar att jobba hemifrån, man kan arbeta så obehindrat då. Jag blir lätt besatt och kan sitta i tolv timmar.
Gordon: Och det här liknar inte din vanliga stil, hur brukar det låta?
Patricio: När jag spelar med Hamilton Fox, eller för den delen när jag hade andra band tidigare, så är det en ganska rak britpop som är grunden i det mesta. Mina soloplattor är svårare att genrebestämma. Pop på svenska. Men jag ville pröva nya ljud och nya stilar. Det på svenska har kommit att handla allt mer om texterna, jag brukade se mig själv som nästan enbart fokuserad på musiken men när jag skrev på svenska växte mitt intresse för textförfattande. Pinguin handlar mer om melodierna. Vad gäller texter har jag utgått lite mindre från mig själv än tidigare. Det har ofta blivit betraktelser om kärlek och hat.
Gordon: Har du hunnit formulera några planer för framtiden? Vad gäller Pinguin, alltså.
Patricio: Det har gått så fort så jag vet inte riktigt. Jag har fått mycket respons på bara en vecka sen jag släppte EP:n. Det känns som om jag ska utveckla och satsa på det här. Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Det finns ingen plan för att spela live. Dels blir det ganska jobbigt att sjunga falsett en hel spelning och sen är ju musiken gjord med väldigt mycket digitala medel.
Gordon: Det blir mycket jobb med att omvandla det till livematerial?
Patricio: Ja. Man kan ju ha en livetrummis och jag kan spela gitarr. Men i förstone handlar det mest om själva musiken, låtarna. Utöver den här EP:n som precis är släppt så har jag kanske fyra låtskisser som är ganska färdiga. När jag väl börjar jobba med att spela in dem kommer det att gå fort. Kanske att det blir ett släpp i mars? Jag vill få ut nästa EP. Just formatet har också känts lyckat. Tidigare har jag släppt fullängdare och det blir lätt att folk bara lyssnar på första låten.
Gordon: Och den kanske inte ens var hitten på skivan?
Patricio: Nej, på en skiva var det första spåret mest som ett intro, inte alls representativt för hur resten lät och det var den folk spelade mest. Man ser ju på spotifystatistiken man får hur lyssningarna fördelas. Men när man gör en EP med fyra eller fem låtar funkar det bättre med hur folk lyssnar. Nu har jag fått feedback på sista låten, t.ex. Folk tar till sig hela EP:n.

Vad gäller feedback så verkar det röra på sig. Gaffa har uppmärksammat Under the sun, EP:ns titelspår som är perfekt isglass på en stekhet trottoar. Det finns också lite amerikans blogg-kärlek för de fem låtarna och nu även en liten intervju. Ikväll står Patricio alltså på Pet Sounds scen och annars är han ständigt aktuell som producent och ljudfixare bakom andra artister.

torsdag 23 januari 2014

EP's Trailer Park - Holy Diver

Åttiotalsmetal är en gammal genre nu. Folk som växte upp med limpasadel på cykeln och bergisjeans med hål på knäna har hunnit så långt in i sina musikaliska karriärer att de är frigjorda från nittiotalets svåra skepsis mot allt som luktade av det föregående decenniets glittertuber. De kan göra en cover av en gammal favoritlåt från ett album med en kedjad, drunknande präst nedanför en höghusstor djävulsfigur på omslaget. Eric Palmqvist, EP's Trailer Park, är en sån där gammal metalunge som växte upp och blev nåt annat utan att nånsin släppa taget om åttiotalet helt (jag vet inte säkert vad han hade för cykel, dock). Dios original från 1983 börjar med atmosfäriskt sturm-und-drang-sus följt av taktfast marching-band-metal som naturligtvis gör mig en smula fnissig. Jag hade ingen limpasadel och ägde aldrig nån hårdrocksplatta så för mig finns inte nostalgin där. Eric Palmqvist, som tagit hjälp av Christian Kjellvander på sång, har förvandlat sin gamla älsklingsdänga till en fin, vemodig countryballad som mest av allt andas sorg. Åtminstone om man inte älskade Dios version. Jag gillar verkligen att EP's Trailer Park tagit tillvara Dios metalekvillibrism och förvandlat den till ett kvillrande gitarrplock. Mycket bra. För övrigt rekommenderar jag verkligen hans förra singel, Soft Boys-covern I wanna destroy you. Inte alls country, snarare lo-fi och alldeles magiskt. Båda låtarna finns med på en hel platta med covers.

tisdag 21 januari 2014

The Slytest, ny video

Bra vecka för Gordons favoritband (några av dem, det finns ett par hundra). Igår spelades det fantastisk, politisk pop på Klubb Gordon när Randiga Rut var på besök. På fredag spelar Forest Families på ACE, och släpper förmodligen en fyraspårsep som är grymt bra (mer om den snart). Ungefär samtidigt som det punkas loss på ACE spelar Sthlmiana på KGB och det kommer såklart att vara magiskt bra. Och häromdagen släppte The Slytest en ny video. De kommer förresten tillbaks till Gordon i sommar och avslutar säsongen med en spelning i juni. Låten har funnits ut ett par månader, det är I had to run, en rootsig sydstatsballad, men videon är alltså ny. Svartvitt, klassiskt musikvideosnitt med bandet framför en tegelvägg. De gör ju bitvis rätt gammaldags rock men det finns något eget där som gör det spännande. Just den här låten visar inte riktigt upp bredden så sväng förbi spotify och digga hela skivan också. Har ni tur så passerar de nåt närliggande som t.ex. London, Avesta eller Helsingborg så ni får uppleva dem live.

söndag 19 januari 2014

Jenny Gabrielsson Mare på Gordon 3/2

Gordonvåren är nästan helt fullbokad och ser väldigt fin ut. Imorgon, den 13:e januari, spelar Randiga Rut. Den 3:e februari är nästa Gordonkväll och då spelar Jenny Gabrielsson Mare, det blir spännande. Med inspiration från jazz, indie och burlesk gör hon tät, stämningsladdad musik och jag misstänker att hon är ett ännu större Twin Peaksfan än jag. Ifjol släppte hon sin andra fullängdare The Ritual och den finns på spotify. Annars gör hon murrig elektronika i duon White Birches och spelar skivor som Madame Mare. Nu i slutet av januari åker hon till Berlin för en konsert innan hon återvänder till Stockholm och spelar på Gordon, S:ta Claras källare på Lilla Nygatan 17, 3/2.

torsdag 16 januari 2014

Randiga Rut på Gordon

På måndag spelar Stockholms bästa, politiska band på Klubb Gordon. De gör pop med humor, skärpa och DIY-estetik. Återkommande måltavla är Moderaterna men egentligen är det här musik som vänder sig mot mer allmängiltiga grundfel i vårt samhälle. Valår 2014 behöver ett soundtrack, först på listan hamnar De är som oss. Kom och se dem gratis på måndag på S:ta Clara. Insläpp 19:30, live 20:30. Lilla nygatan 17.

onsdag 15 januari 2014

Asha Ali - The beat

Jag hoppade runt på related artists på spotify och hamnade så småningom på Asha Ali. lyssnade igenom hennes senaste fullängdare och insåg att jag saknade henne och längtar efter nytt. Det finns en hemsida under konstruktion men den gav mig ändå allt jag ville ha, en ny video och en gratis mp3:a att hämta hem. The beat är en bra soulpop bygd runt en kärna av trumrytmerna och Asha Alis röst. Fantastiskt. Hoppas det kommer en hel skiva snart.

tisdag 14 januari 2014

iida - Life will kill you Carl Goldkuhl remix

Life will kill you är en singel med svenska indieartisten iida som kom i fjol, en grymt bra popdänga som jag tyvärr missade när den kom. Men upptäckte nu när det kommer en remix av låten gjord av örebroaren Carl Goldkuhl. Det verkar vara stan där det händer just nu, om P3 fortfarande utnämnde årets popstad skulle Örebro ha legat bra till. I original är låten en rak, effektiv poplåt. Remixen är svängigt dansant och luftig med med en spännande ettrighet. Jag gillar båda versionerna skarpt.

söndag 12 januari 2014

Tcacuk - Hitting hard (light)

Ibland får man en känsla av Nästa Stora Grej. Ofta visar det sig att den där magiska musiken är ett norrsken av perfektion enbart innanför ens eget pannben och resten av världen skiter i. Det. Men. Vad kan man göra, som popbloggare, annat än att skriva att det borde väl ändå vara dags för den här artisten att slå nu? Jag har en liten lista över band som borde brejka. Tkacuk hoppade just in på listan. De kommer att slå igenom.
Hemliga band vinner ibland mark med sin mystiska aura. Men ibland bryr vi oss inte. Jag är inte så noga med vem de är, det verkar vara en duo. Men de har en gullig hemsida och en fantastisk singel. Gott nytt år till mig och alla andra som gillar pop. Hitting hard (light) på repeat nu.

tisdag 7 januari 2014

E GONE - Traveller you will sing

Nytt år och nya toner. Den 14:e april spelar E GONE på Gordon, indiefolk med skiftande och väldigt mycket oväntade influenser. Bandet är ett soloprojekt från Daniel Westerlund som jag först träffade när han samarbetade med Flora Cash som spelade på klubben ifjol. Sen dess har han bland annat hunnit med att göra en fantastiska skivan Tandem Bridges med folkprogglegenden Anita Livstrand och spela in sin egen fullängdare som släpps nu i vår. Här är första videosläppet med titelspåret från den skivan: