måndag 17 mars 2014

Mr Little Jeans - Good mistake

Norska sångerskan Mr Little Jeans är på gång med fullängdsdebuten efter att ha släppt singlar och lösa spår till nätets elektriska förtjusning under några års tid. Pocketknife kommer den att heta och förstasingeln från den finns ute nu. Good mistake heter låten som svänger på ett hyfsat hårt vis. Det är vackert mejslad electro som håller bra bredvid en kraftfullt cool och dynamisk sångröst.

söndag 16 mars 2014

KallocaiN - Live like this, die like that

Det närmar sig släppdags för Norrköpingbandet KallocaiNs andra platta. De imponerade på mig i vintras med en episk indierockballad, som jag fortfarande lyssnar mycket på. Nu kommer det en till singel inför att skivan släpps och de håller stilen. Det är lite mer tempo på Live like this, die like that är på förra singeln men låtarna är ändå tydligt besläktade. Som jag skrev häromdagen är det alltid väldigt glädjande med en annorlunda instrumentering och med xylofon och klarinett bygger östgötarna upp en väldigt tilltalande ljudbild kring sin välkomponerade melodi. Jag hoppas att de ställer sig på scen i min närhet inom kort.

torsdag 13 mars 2014

Like Swimming - SXSW

Gordon bokar nästan alltid väldigt små eller nya artister. Då är det lätt att engagera sig lite extra i hur det går för dem. Varför tar det aldrig fart för Sthlmiana? Har Lissi Dancefloor Disaster lagt ner och i så fall, varför kom det en ny singel häromdan? Såna frågor ältar jag en del. Ett band jag trott och hoppats mycket på under ett drygt års tid är Like Swimming. De gjorde sitt första gig, efter att ha tokrepat under veckan före, i Gordons måndagskällare. Sen spelade de igen, ett drygt halvår senare, med mer självförtroende, med singelkontrakt och USA-turné inbokad. Nu är de i Austin och gör spelningar och showcasegrejer under jättefestivalen SXSW. Att åka över till Texas är en chansning och en jättechans på samma gång. Det finns ekonomiska risker och man kan drunkna i det väldiga utbudet på världens största popfestival. Men det är också en exponeringsyta som blivit fantastiskt viktig under de senaste åren. Och Like Swimming har en skir men samtidigt direkt och spännande scennärvaro som övertygat publiken på alla de fyra konserter jag sett dem på. Jag fortsätter tro och hoppas på att det här bandet ska slå stort. Ja just det, de har precis släppt några låtar som en ep. En av dem har inte funnits tillgänglig förut, Let go:

tisdag 11 mars 2014

Robert Stjernberg - intervju

Robert Stjernberg spelade på Gordon i vintras och levererade en rejäl dos retrodoftande rock tillsammans med sina kumpaner, och kompisar sen många år, Mårten Korkman på bas, Martin Sörbom på trummor och Markus Miljand på gitarr. Redan då kunde jag höra att det nya projektet med rock n' roll under egna namnet, egentligen inte var så färskt som de två nysläppta singlarna kunde ha antytt. Den här veckan släpper Robert fullängdsdebuten men över en öl på en Gordonkväll berättar han att skivan varit klar ända sen slutet av sommaren. Den spelades in i Svenska Grammofonstudion i Göteborg och mastrades under sommaren 2013. Men släpps inte förrän nu.
Robert: Nä men ingen visste ju vem jag var. Jag ville inte bara släppa plattan och se den drunkna för att ingen hört talas om mig. Jag vill ju nå ut med musiken, få folk att höra låtarna. Så vi släppte några singlar och körde några spelningar.

Fast precis som plattan har Robert Stjernberg en lång historia som musiker. Han är en av många Uppsalabördiga på Stockholms indiescen. Robert sjöng under flera år i bandet Woland som släppte flera plattor på National och turnerade en del. Men ungefär samtidigt som han började känna sig färdig med det bandets experimentella och ofta elektroniska sound och stil hände något.
Robert: Jag kan berätta hela historien, så får du lite bakgrund. Det var 2011 och vi hade precis släppt en skiva med Woland. Jag hade varit på Lilla Ukraina i Årsta med några kompisar. Det var Peter, Bjorn & John som hade spelat och när vi kom ut stod det en taxi där. Vi ville ta den men, nä, den var beställd åt bandet. Men en av oss hette Peter så han sa det, "Jag är Peter." Och jag hakade på och sa att här är Björn och det är John. Vi fattade inte att den var betald också förrän vi kom fram till Mariatorget och slapp pröjsa. Men sen på väg från Mariatorget halkade jag på en isfläck och bröt benet riktigt rejält. Sen blev jag hemma med en akustisk gitarr i tre månader och låtarna började komma av sig själva. Och det kändes så rätt, naturligt, liksom. Jag fattade att jag måste göra något av dem och att det var dags att spela musik som lät som det jag lyssnade på från början, före Woland.

Ett mer organiskt sätt att skapa och arbeta med musiken fick sen prägla det mesta av Tasers & Headshots, som albumet kom att heta. Tillsammans med Mårten och Martin spelade Robert fram låtarna, jobbade med dem tills de kändes färdiga. Detsamma gällde arbetet med texter.
Robert: Tidigare har jag skrivit texterna, om du förstår vad jag menar. Jag har suttit med papper och penna och skrivit, strukit, redigerat och arbetat om. Tills det blev smart, eller i alla fall tyckte jag det själv. Men nu har jag inte alls gjort så utan sjungit fram texterna till plattan. Bara låtit det komma när jag har spelat. Och det blir annorlunda.

Gordon: Ja, här upplever jag mer att texterna är en del av musiken, att sången är viktigare.
Robert: Vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men du kanske har rätt. Martin gav mig beröm för fraseringen och hur orden sitter ihop.
Gordon: Precis, sången har ett större värde som ljud än vad det hade tidigare. Dels för att du sjunger annorlunda men också för att texterna passar in ljudmässigt i låtarna på ett väldigt effektivt sätt. Det är kanske viktigare i rock n' roll?
Robert: Jag tycker ju att jag är en bättre sångare nu och sen har jag sjunkit lite grann i registret. Men jag tycker att det gäller mycket musik, att sången blir avgörande och att det handlar om hur det låter. Man hatar eller älskar artister mycket beroende på deras röst och frasering.

Robert berättade att det finns en till platta med Woland, gjord i Paris, som förhoppningsvis kommer ut nån gång, och att de har planer på ännu en, storartad skiva. Men egentligen handlar det mesta om Robert Stjernbergprojektet nu. Det har varit nervigare och otäckare att släppa den här skivan än någonting tidigare.
Robert: Jag tycker ju att det här är det bästa jag har gjort. Samtidigt är jag livrädd för att göra mig till åtlöje och tänker att det bästa som kan hända är att plattan drunknar i utbudet och försvinner. Jag har haft ångest över det här i flera dar. Men det gäller själva skivsläppet, när jag spelar är det en helt annan sak. Då går jag bara upp och kör. Vi har ju känt varandra sen Uppsala, jag är uppväxt i Luthagen och Mårten och Martin har jag varit kompisar sen den tiden. Och när vi spelar de här låtarna är det bara roligt för vi är så tajta och vi älskar den här musiken.

På fredag blir gig föratt fira att Tasers & Headshots äntligen kommer ut. Röjiga indieklubben ACE är värd för spelningen och med starka låtar, strålande rock n' rollkänsla i sången och två av stans mest erfarna musiker vid sin sida kommer Robert Stjernberg att leverera. Det finns en tidlös energi i plattan som förmodligen kommer ännu mer till sin rätt på scen. Lyssna här på Kings, som släpptes i höstas och kolla in albumet som släpps imorgon, den 12/3.

måndag 10 mars 2014

On the Cinnamon - Indecency

Umeåbaserad mespop med studentikost bandnamn (On the Cinnamon = på kanelen). På fel dag skulle det kanske vara lite avskräckande men idag (och åtminstone fem av sju dagar per vecka) är det precis vad jag behöver. Softat, välskrivet, lite Popsicledoftande sång och klassiskt tweesvängigt. Skulle kunna vara från Seattle eller Glasgow också. Skulle kunna vara den enda psykofarmaka jag nånsin kommer att behöva. Att bandledare Jonas refererar instrumentnörderi och barnkräks i sitt DIY, men snitsigt formulerade pressutskick gör mig såklart ännu mer välvilligt inställd. För att jag gillar spya och äger många instrument? Nix. Det är bara så satans fascinerande med popmusikens tingestar och deras historia. Om historierna man berättar runt lägerelden handlar om sprit, sex och våld eller om andra, mer vardagliga företeelser spelar mig egentligen inte så stor roll. Är det bara bra historier vill jag höra dem. Och jag får rätt känsla av On the Cinnamons första singel, de är ett band jag vill följa. När nästa berättelse kommer vill jag höra den också.

fredag 7 mars 2014

Glenn Udéhn kastar sten mot våra fönster

Pop och geografi är ett av mina favoritämnen. Alltid vill man dela in musik i kategorier och lägga den i olika fack. Geografi är mitt favoritkriterium. Skälet är att geografi är en särskilt suggestiv egenskap. Den kan vändas till något ondskefullt eller till något fantastiskt och eggande. Glenn Udéhn skriver väldigt göteborgsk popmusik. För tio-tolv år sen var Göteborg en popmusikalisk ångvält, dominerade indiepopen, rocken och media. Sen lade det sig lite. Det senaste året var det Stockholm, Malmö och Örebro som gällde. Men Göteborg har inte lagt av, bara hamnat lite i radioskugga.
Glenn Udéhns musik är ett bra exempel på hur popmusik och geografi kan bli en suggestiv kombination. Hans indiepop är av klassiskt snitt, fylld av vackert, skört melodrama och med fickor av energiutbrott. Dialekten skvallrar om var man befinner sig och gitarren och trumkompet stärker en genast och strax har man sin fått sin egen lilla madelainekaka. Vips är man tillbaks på Star Bar vid Järntorget eller framför en liten festivalscen på Trädgården eller vad man nu råkar ha för personliga minnen av Göteborgsnätter. Pop och geografi, ja tack. Jag vill ha mina kickar lätta och snabba, precis som Glenn Udéhn levererar dem.

tisdag 4 mars 2014

Work Drugs - Insurgents

USA:s bjussigaste band är tillbaka. De har inte släppt en fullängdare på elva månader men nu är nästa vax färdigt och som vanligt har de strösslat månaderna före med bjudversioner på några av låtarna. Insurgents är ett lysande album, porrigt, svängigt, coolt och smockfullt av hittar. Ben Louisiana, Tom Crystal och deras sidekicks (alla har de fåniga artistnamn) har spelat in musik tillsammans i runt fyra år och får det att se ut som om just den här mixen av surf, lounge, snusk och sväng växer på stora träd i hemstaden Philadelphia. Fast det är klart, mycket av musiken skissar de fram när de är ute på turné för att antingen spela live eller surfa, i Kalifornien eller Florida. Jag skriver mycket om dem, det är svårt att låta bli när de är så charmiga och produktiva. Skivans bästa låtar är Time, Chemical burns och Digital girl. Om ni vill digga mer av dem finns det mesta de gjort på spotify. Jag kan också tipsa om festivalryktens recension av deras Hultsfredsspelning och min egen improviserade intervju med bandet från samma festival i somras.

måndag 3 mars 2014

Allra Käraste Syster - Shaking hands

Ett flygelhorn kommer sällan ensamt. Jag har alltid velat skriva den meningen och nu fick jag chansen. Häromdagen fick jag en vacker låt från Feivel med uppfriskande ovanligt blås och skrev lite om saken. Och strax därpå skickade Malmöbandet Allra Käraste Syster ett litet tips om sin senaste singel Shaking hands som har mycket gemensamt med Feivels låt. Inte bara är båda banden från Skåne, de använder också flygelhorn och skriver stämningsladdad, vacker och liksom långsamt växande popmusik. I Shaking hands har blåset en nästan ännu mer central roll. Låten är upphängd mellan hornet, pianot och sången. Efterhand fyller trummor och bas på men kärnan är de där första tre komponenterna, snyggt gjort! Planen är att släppa tre singlar och sen samla alla tre på en ep och släppa den i maj. Ett slag framöver får vi nöja oss med Shaking hands: