fredag 30 maj 2014

Gus Ring - intervju

DIY-dags! Gustav Ring tycker om att spela i band och göra musik som en kollektiv process. Men han har insett att det inte är nog och startat upp ett soloprojekt vid sidan av allt det andra, ett projekt där han kallar sig Gus Ring och gör allt själv. Det finns inte mycket att lyssna på än men jag fick Lou Barlow-vibbar och blev genast sugen på mer och hörde av mig till Gus för att kolla läget inför ett kommande kassettsläpp.

Gordon: Så, kassett. Kommer du att sitta hemma och banda dem själv, tejp efter tejp på äkta DIY-vis? Eller har du nån som bandar åt dig?

Gus: Jag kommer sitta hemma och banda över band för band på egen hand. Jag har kvar att lösa hur man går till väga för att faktiskt göra det, haha, men jag är säker på att det blir en lärorik och rolig process! Så länge man har drivet och tålamodet tror jag att man kan lära sig det mesta, och med det här projektet vill jag göra allting helt själv.

Gordon: Och gör du omslaget själv? Hur kommer det att se ut? DIY handlar ofta mycket om detaljerna kring musiken, lika mycket som själva ljudet så det är intressant med hur sånt kommer till.

Gus: Varje kassett kommer att komma i ett tillhörande pappfodral, där jag själv kommer rita varje omslag för hand. Omslaget finns redan att kika in på min facebooksida, men i och med att jag ritar de fysiska omslagen för hand kommer varje omslag se unikt ut.

Gordon: Kassett-scenen är uppenbarligen levande. Men går det att nå utanför de energiska men snäva indiekretsarna om man ger ut på C-60? Kommer du att släppa på spotify och iTunes osv?

Gus: Mina ambitioner med den här musiken är egentligen inte att nå utanför de snäva indiekretsarna. Jag spelar redan i två stycken band, så min egen solo-musik blir mitt egna lilla rum där jag kan göra lite som jag vill, vad jag vill och när jag vill.
Allting för min outtömliga kärlek till att spela och skapa musik. Men antagligen kommer jag försöka slänga upp låtarna på Spotify och iTunes framöver!

Gordon: Vilka är dina tre favorit-lo-fi-låtar?

Gus: Mina topp 3 lo-fi låtar:
1. Dusted - Into The Atmosphere
2. Devendra Banhart - A Gain
3. Iron and Wine - Such Great Heights

Gordon: Hur stor är sannolikheten för att du arrar en konsert hemma i vardagsrummet eller på en kompis bakgård i sommar?

Gus: Väldigt stor! Jag har faktiskt en idé om att ha en releasefest för albumet i min 26 kvadrat stora etta och bjuda in alla de närmaste. Det sköna med att hålla musiken nedskalad är ju att allting blir så enkelt, det är en jäkla frihet att veta att jag egentligen kan spela precis vart jag vill, allting jag behöver är min gitarr. Sen ska jag försöka ta mig ut i Sverige nu i sommar och spela på lite olika cafeer, har redan snackat med en massa vänner runt om i landet och börjar få koll på lite ställen med schysst atmosfär. Framtiden känns riktigt pepp!

måndag 26 maj 2014

Ceremonies - City ceremonies

Dagen efter EU-valet försöker jag vara glad och hoppfull. Det gick bra för de partier jag känner för. Men extremhögerns framryckning, här och ännu mer i Frankrike och England sitter som en ängslig jävla gråtklump i halsen. Gordonbloggen brukar handla uteslutande om musik, en liten fredad zon, ett klubbhus för popnörden i mig. Men så finns den där verkligheten strax utanför och idag tränger den sig på. Veckan börjar dovt och oroligt. Göteborgsbandet Ceremonies nya ep börjar på ett sätt som stämmer väl överens med mitt humör. Soundet är kanske inte helt igenom dystopiskt men en hotfull närvaro präglar låtarna. De blandar snabba rytmer med klagande gitarrer och Malin Dahlbergs rena, allvarliga röst och det är väldigt bra. Jag är alltid lättsuggererad och med den här ep:n i högtalarna kan inte ens åsynen av syrener mot klarblå himmel utanför fönstret liva upp mig. Allt jag vill är att ställa korkade frågor om varför samhällen reagerar så egoistiskt och aggressivt på dåliga tider. Kanske hade det varit bättre att lyssna på något annat idag och spara Ceremonies till en kväll när mitt vemod var av ett mer bitterljuvt slag?

söndag 25 maj 2014

Pontus de Wolfe - intervju

Musik är många olika saker för många olika människor och för några enstaka är det många saker samtidigt. Pontus de Wolfe är en sådan mångsysslare som tagit sin kreativa musikalitet som ledstjärna i sin komplexa yrkesgärning. Just nu är han extra aktuell med en ny singel som förstås är anledningen till att jag fick upp ögonen för honom. Så jag skickade honom några frågor och han svarade såhär:

Gordon: Nya singeln öppnar som ett bortglömt spår från Pugh Rogefeldts klassiska platta Ja dä ä dä, sen fortsätter den som modernare indiepop men var du alls inspirerad av Pugh? Eller är det bara en slump för att din röst liknar den han hade 1969?

Pontus: Smickrande! Jag har hört jämförelsen förut, och mycket har nog att göra med likheten i rösten samt att vi rotar i ungefär samma lådor när det gäller att hitta sound och musiker. Det gläder mig även att du kallar min musik modern - det är nog första gången någon gör! Det är coolt att vara modern och definiera sin tid, men det är samtidigt viktigt att några skramlar lite också, så att vi inte glömmer bort hur man gör.

Gordon: Är det förresten lite cowbells jag hör där?

Pontus: Det är givetvis more cowbell du hör. Ursprungligen lade vi på den för att den skulle peppa oss lite och hålla takten, men i slutändan var det omöjligt att ta bort den - energin pös ut som på en ledsen ballong! Jag minns gärna den här låten i framtiden som ”cowbell-låten”.

Gordon: Hur är det att vara mångsysslare inom musik? Jobbar du ihjäl dig eller är det soft? Påverkar dina olika projekt varandra?

Pontus:  Det är det enda vettiga för min del, och mestadels väldigt soft. Min passion är ju en lek som blir blodigt allvar ibland, och det vore nog omöjligt att räkna timmarna jag är ”on” eller ”off” musik. Mina sysslor vid sidan om soloskivorna - låtskrivande, jazzbands-bokare, dj mm - tillåter mig att verka inom många olika tårtbitar av musiken, samt finansierar hela inspelningskalaset så att min musik kan vara precis så som jag vill att den ska vara. Att vara uppbunden av andras beslutsfattning drar bara ned tempot, det är viktigt att kunna följa sina impulser.

Gordon: Du sjunger att kärleken dunklar våra sinnen, det låter lite bittert. Är det en låt om kärlek som en negativ kraft i livet?

Pontus: Det beror på; sannerligen som en stark kraft hur som helst. Kärleken har nog alltid fått mig att springa blint nedför en korridor mot mitt mål och stängt av all annan fokus, det är väl en form av sinnesfördunkling? Kärleken är allt som oftast svårfångad, dåligt tajmad och orättvis, men den där gången på tio som man får den att funka, då är den som man säger jävligt göttig!

Gordon: Kommer det mer? Är det platta och turné på väg eller ger du ut din musik sådär modernt kontinuerligt?

Pontus: Den kommer komma som en strid ström och i varierande doser, och några spelningar i sommar som väntar. Den här singeln tar ett ganska radikalt kliv framåt från min första skiva, och det vågar man göra enklare när det bara gäller en låt. Jag gillar resultatet, och albumet som jag jobbar med nu vågar jag ta ut svängarna mycket mer på rent produktionsmässigt. Det enda formatet jag kan sörja över är EP:n; en sån släppte jag för ett år sedan och det blir varken fokus på en enskild låt eller ett större verk som helhet. Det skvalpar omkring där emellan och verkar allmänt svårt för folk att ta till sig eller göra med. Men för att avsluta på en happy note; glöm inte att någon just nu är hemligt förälskad i just dig!

Ålrajt, Pontus skickar lite goa kärleksvibbar där på slutet och flikar dessutom in världens allra roligaste drift med rockmusik, SNL-sketchen som fick mig att inse att jag älskar cowbells! Så jag är förstås grundligt charmad. Om du känner samma kan du kolla upp hans musik på spotify och alla de andra, vanliga kanalerna.

torsdag 22 maj 2014

Carl Carlsson - Du var fri men ändå kom du jämt tillbaks till mig

Jag skäms lite för att jag inte promotade ordentligt när Carl Carlsson spelade på Gordon i vintras, han är sjukt bra och hade förtjänat lite bättre insats från mig. Det var dåligt med publik den kvällen och världens fullaste kille försökte få vara med och sjunga och, som Carl kommenterade efteråt, "smockan hängde i luften". Och det känns ännu lite mer synd att jag inte hade tid och ork att satsa  när han idag släpper en singel som verkligen är grymt bra. Men skit i det förgångna, här kommer en perfekt, bitterljuv sommardänga att friska upp P3:s slitna ljudvågor. Klassisk indiepop på svenska, ordentligt med instrumentering, mycket ljud och hög fart. Och genom alltihop bär Carls ljusa, klara röst en relationshistoria med alla dess förvecklingar, dess höjder och dalar. Kom igen mainstream-Sverige, plocka upp den här singeln i din famn! Sommarplåga 2014, tack.

onsdag 21 maj 2014

LCTRISC - The closer that we get

Knorrande, fina technoljud och syntstråkar trängs i nya singeln från Borlängeduon LCTRISC. Det är modern, aningen dekonstruerad electropop de ägnar sig åt. Det är inte det bästa de har släppt, dock. Med en mängd singlar och remixer bakom sig har de hunnit med mycket under några år och flera gånger har deras låtar varit dansantare och rakare. Jag gillar att de skruvar till det nu men tycker ändå inte de har hittat riktigt rätt. Kanske fullängdsdebuten som är på väg inom någon vecka kan ge prov på ännu skarpare material? Allra bäst var de på Ticket som kom 2012 så jag hoppas på en syntes mellan den singelns poppighet och nya, experimentella knorrar.

måndag 19 maj 2014

Timshel - Memories look at me

Det var ett slag sen jag snubblade över nån bra finsk musik, en rå och naken bluesig platta för några år sen och en röjig spelning med Satellite Stories i somras var väl det senaste. Så nya bekantskapen Timshel var mer än välkommen. De har precis släppt en fullängdsdebut som heter Memories look at me, fullsmockad med bra melodier, harmonier, visselkörer och popkänsla. Plattan är ganska så genomstark och kanske har de lyckats i sin ambition att skapa den som en helhet snarare än att kasta ihop ett gäng låtar. Visserligen är jag mer lagd åt den senare varianten med fokus på låtarna snarare än plattans perfekta helhet. Men om man har så genomstarkt material att vad som helst (nästan) skulle kunna vara en singel, ja då har man inget att oroa sig för. Sen har upplägget skapat en distinkt lyssningsupplevelse. Skivan ska berätta om ett år i någons liv, från sommarens frihet och glädje, till höstens tvivel, vinterns mörker osv. Det funkar, även om jag föredrar att lyssna på varje låt för sig. Skivan är ute nu, look it up.

onsdag 14 maj 2014

Social Ambitions - Judgement day

Social Ambitions vilar inte på de berömda lagrarna. Syntduon från Stockholm (men med rötterna i Östergötland) har hektiska liv men tar sig ändå tid att släppa en ny, fantastisk - jag måste släppa ur mig det omdömet på en gång - singel. Och det är ändå mindre än ett år sen deras senaste fullängdare Hunger kom ut. Efter att de spelat på Gordon två gånger och dessutom gett ut en av förra årets bästa album ligger de mig väldigt varmt om mitt, emellanåt, svårt retrofärgade pophjärta. Det är synt av bästa Alphaville-märke som ljuder i nya singeln Judgement day (som jag fick en försmak av när de lirade på klubben i vintras). Det kanske kommer mer inom kort, måtte Korg och Roland låta det ske!

lördag 10 maj 2014

Futurum på Gordon!

På måndag spelar en av de allra intressantaste nya banden som Stockholm har att bjuda på i år, på Gordon. Det är Mattias Jonsson och Saemundur Grettisson (aka Sampan) som står bakom de syntiga, lätta krautskapelserna och bandnamnet Futurum. En singel är släppt under våren och för några veckor sen blev det en liten tur till Spanien för några klubbspelningar. Dags att ta en vända till Gamla stan också. Jag hörde med Mattias hur läget var inför måndagen.

Gordon: Spanien! Berätta, hur gick det till när ni premiärspelade där? För visst var det era första riktiga livegig?

Mattias: Grymt kul mikroturné blev det! Första giget var på ett galleri/bar/spelställe mitt i stan i Barcelona. Lite arty sådär, annorlunda upplägg men skoj! Fick tips om stället av svperbra Barcelonabandet Svper. Sen drog vi till Bilbao några dar och sen vidare till Madrid där vi spelade på ett litet men någorlunda välkänt ställe. Bra fart på folket i Madrid asså, värsta danskalaset! Men vi hade gjort ett par spelningar i Stockholm innan också. Allra första var på Pet Sounds med ett lite annorlunda och mycket råddigare teknikupplägg än vi har nu. Det blev typ fem minuters paus mellan låtarna.. Sen spelade jag Futurumgrejer själv i Buenos Aires ett par gånger i höstas också.

Gordon: Det är mycket effekter på sången i Dom andra. Hur kör ni sång live? Blir det mycket instrumentalt? Kör ni fet reverb (vilket alltid är grymt)?

Mattias: Ja fet reverb vill man ha och vi vill gärna att sången ska låta som på Dom Andra. Svårt att få teknikerna att haja alla gånger dock så jag håller på och mixtrar lite med effekter för att en gång för alla ta kontroll över sångljudet.

Gordon: Varför är kraut så tidlöst? Kålrock borde liksom bli ute men det händer inte. För tio-tolv år sen var Silverbullit det grymmaste på svenska rockscener. Nu är det, förhoppningsvis, Futurum. Vad tycker och tänker ni om kraut? Har ni nån favorit?

Mattias: Det där monotona suggestiva pumpandet appellerar på nåt sätt till kroppen och söver samtidigt huvet på ett skönt sätt. Det finns ju många gamla godingar men den senaste tiden har jag lyssnat mycket på nutida grejer som drar åt det hållet. Zombie Zombie till exempel är ju mumma.

Gordon: Är det du och Sampan som gör allting eller har ni mycket annat folk inblandat? Vem producerar det ni spelar in?

Mattias: Jag och Sampan gör hela grejen ihop, inklusive produktion. Ingen annan är inblandad än så länge. Vi har börjat viska lite om vi kanske skulle testa att lägga lite livetrums på ett par ställen på nya EP:n som vi håller på och spelar in just nu. Men vi får se hur det blir med den saken.

Gordon: Är Ingot din egen label? Jobbar Ingot med andra artister?

Mattias: Ingot är min label ja. Tidigare har jag givit ut ett par plattor med mitt croonerrockprojekt Automat och det kommer släpp med andra band så småningom också.

Det kommer att bli täta grejor på måndag när Mattias och Sampan ställer Futurum på scen i källarvalvet på Lilla nygatan 17. Kall öl och schysst, östeuropeiskt käk till det från S:ta Claras kök. Låter som en bra måndag.

fredag 9 maj 2014

Vindstyrka 12 - Ser jag er igen

Det är på Andra Långgatan det händer, både bra och dåligt, om man råkar vara nere med musik och uteliv i Göteborg. Tidigare har jag skrivit om Seaweed Meadows hyllningslåt till den krogtäta gatan. Nu fick jag in en riktigt bra indiedänga från en kille som kallar sig Vindstyrka 12. Men den här gången är det inte lika lyckliga tongångar eftersom låten handlar om att bli rånad på väg hem genom natten. Det är klassiskt gitarrfokuserad poprock med bra refräng och handklappskänsla. Fast det är inget handklapp med så jag sitter här hemma och lägger på mitt eget ett-två-ett-klapp.

torsdag 8 maj 2014

Parken - Tidigt en maj

Det är fyra år sen Parken släppte Samtiden är här, inte någon fruktansvärt lång tid i albumsammanhang egentligen. Men jag har våndats en de över månader och år som förflutit fram till tredje skivan. Har Parkenprojektet lagts på is? Har Parken drabbats av Avalanchessjukan? Hur länge ska man behöva vänta? Ifjol stillades min oro något när Pelle Lindroth tog med sig sina kompisar Henrik von Euler, Martin Sörbom och Mårten Korkman och körde ett litet, intimt gig på Gordon. Han hade lust att känna lite på sitt låtmaterial (och var den sista att spela på S:ta Claras lilla piano innan det byttes ut mot den väldiga flygel som nu står i källaren) som långsamt höll på att bli till en skiva. Men sen gick det nästan ett år till innan han var nöjd så jag har fått gå och tänka på några av låtarna de spelade under lång tid. Men skivan var värd väntan. Den uppfyller nästan alla mina förhoppningar och är en liten men välslipad samling låtar, starka på egen hand och strålande tillsammans. Själfylld indiepop av bästa märke. Mer recension än så behövs inte känner jag, efter att ha läst Que Clubs välskrivna hyllning. Men jag hade några frågor som Pelle var vänlig nog att svara på (han är förresten alltid vänlig).

Gordon: Vad lång tid det tog, jag hann nästan bli orolig. Vad har du haft för musikprojekt på gång sen förra plattan?

Parken: 2011 gjorde jag en instrumental platta under namnet Sjöarna tillsammans med Henrik von Euler och Andreas Söderström (ASS). Sedan gjorde vårt gamla sjörövarband The Chrysler sin fjärde skiva förra året. Annars har jag pysslat med att få ihop den här plattan.

Gordon: Det första jag gjorde när jag såg att skivan var släppt var att spela Hassela väntar. Den har jag väntat på ett drygt år, sen du spelade den på Gordon. Vill du berätta nåt om låten?

Parken: Den är lite annorlunda nu än då som du kanske märker, långsammare och lite mer gammeldags sväng. Hassela väntar är en sån där titel som dök upp för många år sen och som har väntat på sin musik. Den kom väl till ur nån sorts spånande kring De kallar oss mods och gamla möten med socialsekreterare i ungdomen.

Gordon: Är det du, Martin, Henrik och David som gör allt på skivan eller har du andra musiker med?

Parken: Det är jag och producenten Daniel Bengtson som spelar och proddar. Martin är med och trummar på flera spår också. Från början drog jag in allt i min garderob hemma men när jag ville fördjupa ljudbilden fick jag komma ut till Daniel i Hjorthagen.

Gordon: Har du gallrat låtar eller skriver du bara det som sen blir inspelat? Är de andra med och påverkar låtarna?

Parken: Det har funnits andra låtar men de har fallit bort på vägen. Det brukar bli de man plundrar sen inför nästa projekt. Det är jag och Daniel som har hållit i rodret under inspelningen, men Martins trumspel på t ex Double Rainbow definierar ju mycket av låten!

Gordon: Hur ser det ut på konsert- och turnéfronten? Festivalsommar?

Parken: Den enda bokade spelningen är Emmaboda i juli, vi får se till hösten om vi kan komma ut och lira lite!

Tack Pelle! Albumet finns på spotify och hos mp3-försäljare. På lördag är det släppfest, gå dit och köp plattan som tingest och hurra åt årets bästa hittills.


onsdag 7 maj 2014

Anton Swärdhagen - intervju

Förra vintern frontade Anton Swärdhagen den softa, Big Star-influerade powerpopgruppen The Shivers som gjorde en spelning på Gordon. Saker händer och det gör han inte längre. Han gör annat istället och jag tyckte att det var dags att ta reda på vad det där andra är. Så här är en liten intervju med en av Stockholms vänare stämmor.

Gordon: Hur många projekt har du igång, nuförtiden? Milky Paw och Anton, nåt mer? Berätta lite.

Anton: Hej! Jag är mer eller mindre aktiv i 4 musikprojekt för tillfället. Mitt soloprojekt där jag skriver och spelar in en ny låt varje månad och laddar upp det med hashtaggen #12songs2014 - https://www.facebook.com/favouriteanton Milky Paw som gör akustiska covers - https://www.facebook.com/milkypaw Det Tivoli som gör instrumental karusellpop - https://www.facebook.com/dettivoli Kultures, nystartat och lite mer elektroniskt - https://www.facebook.com/kulturesmusic

Gordon: Jag gillar videon till Love me like a sunset, är det din idé eller har du snott den? Gör du allt själv?

Anton: Tack! Själva konceptet kommer från bandet Pomplamoose och kallas VideoSong. Man spelar in både ljud och film samtidigt och klipper ihop det. Det är en sorts live-musikvideo. I den videon gör jag allt själv men ibland får jag hjälp med filmningen. Hela idén med projektet är att jag vill utvecklas i både låtskrivning, mixning och videoredigering.

Gordon: Det finns inte överdrivet mycket mespop på Stockholms scener (tyvärr), hur fastnade du? Favoritartist som inspirerat?

Anton: Jag håller med! Däremot finns det mycket mysig pop på YouTube, däribland kanalerna La Blogotheque och The Mahogany Sessions. Utöver det är jag ett stort fan av Bon Iver.

Gordon: Finns det några liveplaner? Blir det i så fall bara du solo eller tar du in nån på komp?

Anton: Inga liveplaner än så länge eftersom jag vill fokusera på skapandet. Jag har spelat en del själv under åren men det är mycket roligare med sällskap så jag tar gärna in en eller två vänner som kan sjunga lite stämmor!

Gordon: Vi är ju fb-kompisar så jag vet att du har en och annan politisk åsikt som jag delar, är det där med samhällsengagemang något som speglar sig i din musik?

Anton: Än så länge har jag försökt undvika politik i mina texter, jag föredrar tolkningsfrihet. Men det är möjligt att det smyger sig in i framtiden för jag är väldigt intresserad av det privat.

Tack för det, musikalisk mångsysslare Anton Swärdhagen. Hans mespoppiga soloprojekt (min definition) finns alltså inte att se live men håll utkik efter Det Tivoli om ni vill se Anton röja loss på scen. Och kolla in hans videor, den här t.ex:

fredag 2 maj 2014

David Josephson - Moln på vift

David Josephson är på väg att släppa en platta som han kallar för Drömmaskinen. Det vore kul om det fanns några fler såna här folkiga popdängor där. I andra singeln, Moln på vift, låter han full av självförtroende och lite som en svensk kompis till Decemberists. Poppigare än vad svensk folkpop brukar vara. Och med en kul sjömanskör som stärker upp låten. Det här är musik av en sort som jag brukar gilla bäst att höra i stereon, snarare än live. Det är väldigt medryckande men kan lätt bli tjatigt att se en hel konsert med. Decemberists har jag älskat i omgångar och varit utled på emellanåt. Ska bli spännande att höra hur Josephsons skiva låter. Fortsätter han med lättsmält hitkänsla eller kommer det mörkare och stillsammare bitar?