fredag 27 juni 2014

Banana Beach - Sri Lanka

Sommarlåtarna fortsätter att trilla in. Fast Banana Beach från Stockholm låter som ett sommarparty året om. Nu har de varit tysta ett slag, ett halvår eller så, men inte overksamma.Låtar har skrivits och spelats in, det blir flera släpp inom de närmaste månaderna. Först ut är lätt poserande, snyggt polerade syntdängan Sri Lanka. Det svänger bra, kanske inte på Summerburstvis men på indieklubbarnas dansgolv kommer smala kids att svettas om de får höra Banana Beach. För övrigt vill jag gärna kommentera bandnamnet, det brukar jag försöka undvika. Men jag får känslan av en perfekt, tropisk strand. Ingen braksvennig moonlight party-strand utan en mer avslappnad, lite goofy strand. En indiestrand kanske, en utopi, ouppnåelig och välljudande glad. Jag tänker semestra där, in my mind.

onsdag 25 juni 2014

Jolympix - Waiting

För några veckor sen hörde jag av mig till Göteborgsbandet Jolympix, som innehåller massor av poperfarenheter och ett rent nittiotalskt sinne för humor. Tanken var att göra en liten intervju men det blir inte alltid som jag tänkt mig, det hamnade i nån bakficka eller på undantag av olika orsaker. Men bandet har i alla fall en grym singel ute i etern. De påstår att de gör afro-viking-poppy-dub. En schysst förkortning skulle kunna vara pop. När jag frågade vad de influeras av blev svaret svarta hål och rosa drömmar, techno, tango och sport. De gillar verkligen Mapei, Little Dragon och Linda Pira förstås, och vem gör inte det? Sen sa de så här om framtida musikplaner också: "Jolympix vill utvidga klubbgolvet, hittills har vi hunnit med en skateramp,ett museum och en travbana i Bamakó. Snart kommer vi klä om en välkänd amfibie till nån form av djungel och planer finns på att ha nästa släppfest i ett gammalt stall med ett elitgymnastiskt förband." Att mejlintervjua dem var lite som att läsa gamla nummer av pop och bibel och bara titta på bildtexterna och det är ju faktiskt nåt jag ägnar mig åt. Nu måste jag googla Bamakó för att inte känna mig så obildad. Så här låter Jolympix:

Luna Green - Black magic

Hon har hållit sig aktuell större delen av året, på olika vis, och nu är det dags för lite mer röstmagi från Luna Green. Nya singeln är lättsam sextiotalspop med ett skirt vemod fladdrande i bakgrunden som en spetsgardin. Poppigare än tidigare, kanske, men elegansen är intakt. Detsamma gäller det allra bästa med Luna Green, hennes röst. Den är tidlös, fransk men ändå inte fransk, Martha's Vineyard men ändå inte Martha's Vineyard, Twin Peaks men ändå inte Twin Peaks. En riktigt karismatisk röst skapar sin egen värld, bortom influenser och trender och det är där nånstans, i ett eget landskap, som Luna Green gör sin musik, återigen assisterad av Niclas Frisk.

Slow Show - It doesn't attract

Slow Show har funnits ett tag men inte fångats upp av mina antenner tidigare. Kanske jag är för självupptagen? Det där med speglandet och selfie-flamset är i alla fall temat för bandets nya singel, It doesn't attract. Den har en rätt egen stil, och bryter av mot deras tidigare låtar som var rakare gitarr- och keyboardsindie. Här har de, möjligen med inspiration från Momus bossaknasiga knorrighet, gjort en låt för folk som vandrar runt på cocktailparties utan att passa in. Tillsammans med en ny video utgör det en kommentar till hur vi missar varandra i vår självupptagenhet. Gott så, jag är mest intresserad av musiken i sig, vilken energi den har och hur den känns. Den känns bra, lite goofy och eget. Det var längesen jag hörde något liknande. Fast jag gillar deras gamla grejor också, för mig nya upptäckter. I pressutskicket lovar de mer, ett gäng låtar är redan inspelade och redo att släppas.

måndag 23 juni 2014

Citrus - Wispy no mercy

Istället för att doppa näsan i lite blandad jobblitteratur, vilket jag borde, har jag lyssnat igenom gamla skivor idag. Särskilt fastnade jag för en av mina allra första hembrända mp3-skivor, som sattes ihop åt mig av en indiehjälte från Blekinge, i ett spartanskt studentrum i Luthagen, 2003. "Gör det väldigt indie", bad jag. Han gjorde en japansk temamix med låtar av Salon Music, Esrevnoc och Fumie Hosokawa bland annat. Och Citrus.
Citrus grundades kring 1990 i Tokyo av Emori Takeaki och de kom att göra kassetter och EP under tio års tid. Sen lade de ner utan att ha släppt något fullängdsalbum. En del av musiken är soft, mycket är upptempo och allt är ganska skramligt. De blandar indiegitarrer med dansmusiktrummor, fast väldigt DIY-iga sådana. Det enda västerländska band som låter som dem är Helen Love, som förmodligen har lyssnat galet mycket på japansk indie. Om man vill höra Citrus musik idag är det inte helt lätt. Det finns en youtube-version av deras sista och kanske bästa ep, Wispy no mercy (se nedan). Men ljudet är inte fantastiskt. iTunes och spotify kan inte hjälpa en. På Amazon kan man köpa ep:n för £46. Det finns i skrivande stund bara ett ex kvar. Bandet släppte själva sin musik under första hälften av 90-talet och sen låg de på Trattoria Records, en japanska motsvarighet till Sarah Records.
När jag lyssnade igenom Wispy no mercy idag (mina mp3-versioner låter utmärkt) var det ett lyckligt återhörande. Musiken har, i all sin glättighet, en makalös nerv och känsla. Låtarna är ren, ljuvlig pop. De har, som bröderna Reid, som Spector och Ramones, hittat balansen mellan den perfekta poplåten och distortionen som påminner om ångest och elände. Emori Takeaki kallar det själv för det farliga. I en intervju med bloggen Neojapanisme, jämför han med att se nåt gulligt: "Let’s say that there was a cute little three year-old girl walking over there. We would be like, “Oh, how cute.” But if you looked at her for five minutes straight, you’d get sick of it, right? But let’s say she was walking around with a metal yakitori skewer in her mouth. You would watch in a state of panic, for much longer than just five minutes. So I always emphasize the “danger” in whatever I make."
Citrus är helt enkelt gullig popmusik med ett yakitorispett i mungipan.

lördag 21 juni 2014

Fou De Toi - ISLAND

Sommaren är antingen somrigt solig och glad, och då vill en lyssna på glada låtar och flana runt med luft mellan öronen, eller så är den regnig och deppig och då vill man lyssna på glada låtar och låtsas att man flanar runt med luft mellan öronen. Fou De Toi är en Gordonfavorit som brukar vara aningen mer åt det vemodiga hållet men även de har ett behov av att vara glada och fria från bördan av att vara människa för ett ögonblick. Så de släpper en extremt somrig popdänga, lagom till att lågtrycket dragit in blandade regnskurar över Svealand. Passar mig bra.

torsdag 19 juni 2014

Art Tyrant - platta och video

Det har varit mycket Göteborg i inboxen på sistone. Indierocken lever på västkusten. Dagens fynd heter Art Tyrant som själva tycker att de gör en blandning mellan pop, kraut och psykedelia. Det skulle kunna vara nåt, tänkte jag och lyssnade på plattan. Och insåg att det faktiskt finns ett genrenamn för just den där blandningen. Britpop. Just det, de gör britpop av det murrigare slaget. Jag ser klara paralleller till Guillemots och Art Brut (inte för namnet utan för att de faktiskt blandar hårt, mjukt, snabbt och långsamt på liknande vis). Och det är såklart inget att vara olycklig över. Britpopen är hyfsat fräsch igen. Vi har lagt tillräckligt många år mellan oss och Oasis vs Blur för att kunna lyssna på Ride, Curve, Northern Uproar, Lush, Elastica, Suede och alla de andra utan att vara less. Det här är inte svängig musik, Art Tyrant charmar lyssnaren med långsamma, suggestiva grooves och spännande låtbyggen som känns som om de skapades just där i inspelningsögonblicket. Vilket säkert inte var fallet. Sen är bandet också ljud- och instrumentmässigt lekfulla och använder sig av allt från analogsyntar till kakplåtar i studion. Sånt påverkar musikskapandet och ger kreativitet och främjar uppfinngslusten. I en del låtar kan det bli lite väl mycket åt Pink Floyd-hållet men om man inte sträcklyssnar på plattan gör det inte så mycket. Live måste de vara härliga så jag hoppas de får ställa sig på en utomhusscen vid midnatt under festivalsäsongen framför tusen smartphoneupplysta spökansikten på en hypnotiserad publik.

For the record, jag älskar Blur och Oasis och lyssnar fortfarande på Cigarettes and alcohol flera gånger om året.

måndag 16 juni 2014

Social Ambitions - Oh yeah!

Ingenting kommer någonsin att få Anders Karlsson och Mikael Arborelius att sluta älska 80-talssynt. De har gjort sin nya, moderna synt under många år (jo faktiskt, deras låtar är på samma gång en hommage och en modernisering av Depeche, Alphaville, Ultravox osv) och det har för det mesta låtit som klassiskt 80-tal. Men på fjolårets platta Hunger fanns det ändå nyare influenser från bitpop och annat. Och nu släpper de en sommarsingel som egentligen inte har nåt alls att göra med det plastigaste av årtionden. Oh yeah! är en soft och coolt svängig låt som känns nutida och radiovänlig. När jag hörde efter med Micke och Anders om det fanns någon story bakom stilbytet så var de lite vaga. En bilåkarlåt som bara fanns där, tyckte Micke och Anders inflikade att när han lyssnar på den nu så känns den rätt sexig. Själv tänker jag på den där drömska, nästan såsiga sommarkänslan av att dricka öl mitt på dan och skrutta runt i strandbrynet med byxorna upprullade som J Alfred Prufrock. Och den lovar gott inför framtida släpp.

torsdag 12 juni 2014

Jonathan Undhagen - Åh Stockholm

Tänkte jag skulle posta den här låten när Jonathan Undhagen hade släppfest i förra veckan. Det var ett partaj jag var inbjuden till men missade och det var lite synd. För arrangemanget var gimmickartat på ett sätt som tilltalar mitt sinne för trams och tonårsnostalgi. Jonathan med band och gäster knökades in i en buss tillsammans med massor av folkbärs. Sen rullade de runt i Stockholm och partajade och spelade singeln i och ur bussen. Tydligen råkade de på en spotifyutflykt där streamingtjänsten visade runt lite amerikanska dignitärer och fick spela för dem. Då vill man ju gärna utbrista, Åh Stockholm! Vad gäller låten så känns den som en svensk motsvarighet till The Wombats. Ösigt, somrigt, med flirtar åt både synt- och punkpophåll. Det är vad man behöver en sommardag när man bara får tag på folköl och vill får fart på fecken.

tisdag 10 juni 2014

Ceremonies - intervju

Häromveckan skrev jag om en nysläppt ep av ett fantastiskt Göteborgsband och just då var jag lite deppig över valet som inte riktigt stärkte min tro på en öppen och människovänlig nära framtid. Men jag kände att Ceremonies och deras musik förtjänade lite uppmärksamhet på sina egna premisser och därför raggade jag på dem lite för att få en intervju. De har haft en omtumlande år, starkt präglat av tragedi men också påverkat av musikalisk kreativitet och glädje. Malin och Markus som är stommen i bandet (de samarbetar dock nära med en del andra musiker) hade alltså mycket intressant att säga:

Gordon:  Ceremonies är en ny bekantskap för mig, vill ni berätta lite om bandets bildande och historia?

Ceremonies: Vi träffades genom ett annat band, The Greencoats. Eller Greencoats är väl mer som ett musikkollektiv, men hursom. Vi är väldigt olika på alla sätt och vis, inte minst musikaliskt – Marcus har tidigare spelat goth metal och jag kommer från indiescenen. Men vi gillar varandra väldigt mycket och är såklart helt enormt stolta över den musik vi skapar.
För att kunna spela live drog vi under förra året ihop ett band med bara de grymmaste av grymma människor. Max Sjöholm, Caroline Wickberg och Stefan Holmberg. De har satt sina spår på EP:n, vilket vi är extremt glada över.
Sedan har ju på något sätt den här ep:n blivit något annat under tiden som gått. Vi förlorade Stefan tidigt i Januari då han beslutat att avsluta sitt liv.
Vi skickades in i ett chocktillstånd som egentligen inte har gått över ännu.
I april spelade vi på hans minneskonsert på Pustervik, samma scen där vi ett halvår tidigare hade haft vår debutspelning tillsammans alla fem. Hur tacklar man något sådant? Well, ingen aning. Men vi har umgåtts väldigt mycket med varandra och hela tiden haft siktet inställt på att fortsätta att spela musik. Låter töntigt men det är fan vad han hade velat.

Gordon: Stämningar i musik är alltid viktiga. Ni har en slags uppdaterad syntkänsla i er nya ep som är härlig för ett Blade Runner-fan som jag. Men vad har inspirerat er när det gäller just stämning?

Ceremonies: När vi bestämde att vi skulle starta ett band tillsammans var det en låtlista med bland annat Desire (och College – båda från Drive-soundtracket) som vi inspirerades av. Förutom de tidlösa grejerna som ligger i grunden (Cure, Jesus and Mary Chain, och postpunk typ Delta 5) har vi inspirerats av nya grejer som Bat for Lashes och Chvrches.

Gordon: Nästan varenda gång jag kollar in ett Göteborgsband så dyker Andra Långgatan upp. Men finns det några andra delar av stan som betyder nåt särskilt för popmusiken?

Ceremonies: Åh, extremt många för vår del. Vi har nog fler Göteborgsinfluenser än musikaliska influenser egentligen: Båda broarna, Damen som ligger och tronar på Hisingssidan av hamninloppet, vår nuvarande replokal ovanför Skjul 46, spårvagnarna och våra kvarter i Majorna. För popmusiken i stort tror jag att kranarna och området runt Stena-kajerna spelar stor roll. Det bultar ett rött arbetshjärta i Göteborgspopen. Eller i alla fall ett arbetarromantiskt hjärta. Och så Pustervik förresten, Pustervik är fan en riktigt viktig scen för band i Göteborg.

Gordon: Hur ser ni på att släppa musik framöver? Ep-formatet tilltalar en del artister och passar andra väldigt illa. Kommer ni att göra fullängdare på sikt eller vill ni hålla er till kortare format?

Ceremonies: Det där har vi inte pratat så mycket om. Det är möjligt att City Ceremonies kommer att bli en del av en längre serie EP:s, men ärligt talat tycker jag inte att det är så intressant med format. Det är ju bara format. Klart är ju hursomhelst att man inte längre kan göra som folk gjorde för i tiden: Skrapa ihop sju låtar och göra ett album genom att fylla ut med två instrumentala, experimentella spår som egentligen bara är kassa. Utfyllnad funkar inte i en rastlös era. Sen finns det något fint och direkt med ep-formatet, det blir mer komprimerade känslor, större sammanhållning.

Gordon: Till slut, vad har ni på gång? Blir det konserter framöver? Turné? Om inte, var skulle ni helst vilja spela?

Ceremonies: Vi vill spela så mycket som möjligt! Enda bokade spelningen är på Tillsammans sessions i Halmstad den 14 juni, men vi hoppas på mer. Vi bär på ett tomrum efter Stefan och har inte riktigt bestämt hur vi ska göra med bas-situationen ännu. Men vi känner alla fyra att vi vill hålla ihop och att vi vill spela, så vi kör med bas på backingtracks tills vidare.

Tack så mycket, Malin och Markus! Förhoppningsvis slår de där turnédrömmarna in, och alla andra drömmar. Här tar vi en till låt från ep:n:

lördag 7 juni 2014

Gordons måndagsklubb lägger ner

Det började för ganska precis två år sen när min kompis och klubbkollega Helena "Lydiakai" Walfridsson släppte en ep och behövde få fason på en släppfest. Jag hörde mig för med bandbekanta och hamnade i S:ta Claras källare med Helenas band, massor av lyckliga människor och en intim och härlig spelning. S:ta Clara-gänget och jag kom överens om att det där borde vi göra om. De har livemusik nästan varje dag, året om, oftast jazz och blues. Men en liten återkommande popkväll skulle sätta stället på kartan för ett nytt klientel. Gordons första bokning var Örnsberg. Självklart var det Örnsberg. Jag hade då drömt om att ställa Johan Ragnarsson på en scen i flera år, sen jag först hörde hans låt Every city, 2010. Sen blev det en gång i månaden under hösten, följt av ännu tätare datum under våren. Calle från Vit Päls kom och spelade solo, Parken gjorde ett gig och spelade låtar från skivan som kom nu för några veckor sen. Flora Cash spelade två konserter innan de försvann till USA och genom dem blev jag bekant med Daniel Westerlund som spelade ett år senare. Andra höjdpunkter har varit Randiga Rut, En Drös Poeter, Like Swimming (de spelade två gånger och har förresten en video på väg), skånska Most Naked Skin och Social Ambtions (också två konserter där den första var magisk). Ett grymt bra band som spelade i vintras var The Slytest som nu också blir sist ut på scen när Gordons måndagsklubb lägger ner. De ska köra ett akustiskt gig på måndag. Kom dit vid åttasnåret, det är gratis att gå in och man kan njuta kall öl, varm mat och heta poplåtar i intim tappning nere i källaren på Lilla nygatan 17. Jag har flyttat från Stockholm och vill inte jobba med att boka musik när jag inte kan vara med i publiken själv. Det blir för sorgligt, sorry, jag är lite ego när det gäller pop. Bloggen och en och annan DJ-spelning fortsätter jag förstås med.

Här kommer några youtubeklipp från Gordons konsertklubb i Gamla stan:






Tack så mycket, alla fantastiska band (dvs nästan varenda, jäkla band som besökt Gordon)! Och tack till den sköna, mysiga och avslappnade publiken som hjälpte till att starta en eller två veckor i månaden på det absolut bästa, tänkbara sättet. På måndag ses vi för sista gången i Gamla stan.

fredag 6 juni 2014

Pinguin - Violet sky

I vintras intervjuade jag Patricio Samuelsson, som har massor av musikaliska projekt på gång, om hans nya DIY-band Pinguin. Dreampoppigt soft och tillbakalutat var stilen, inte helt olikt mina amerikanska älsklingar Work Drugs. Nu har han en ny ep på gång. FARO släpps den 13:e juni och än så länge har jag hört två bra låtar från den. Violet sky kan man lyssna på redan nu och den är grymt bra.

tisdag 3 juni 2014

Klubbtips - The Garlands, TexasBob Juarez och ROTH 6/6

Det händer nån gång ibland att jag tipsar om klubbar och konserter, oftare så håller jag käft om sånt eftersom jag hellre ser att folk går på nåt litet gig jag arrangerat själv. Men ibland händer det nåt som är så bra och så indiepoppigt att jag måste hojta till. On Our Honeymoon och Beat Heart heter arrangörerna, stället är The Liffey på Stora nygatan 40 i Gamla stan i Stockholm och banden, ja det är de jag verkligen är rejält nere med. The Garlands gör klassisk indiepop, twee rentav, och har hållit på länge nog för att vara rejält skarpa. De gör sånt jag saknar på scen men plockar fram ur mina gamla Sarah Records-gömmor. TexasBob Juarez har spelat med indielegenderna Television Personalities och sånt måste man ju kolla upp. Sen spelar en utmärkt, ganska ny, svensk duo också som heter ROTH och som jag försökt boka till Gordon (vi fick inte ihop tiderna men nu spelar de ju i Gamla stan ändå). Ser ut att bli en mäktig indiekväll på fredag, 6/6.

måndag 2 juni 2014

Skyttegravsfeber - Poltergeist singel/ep

Det kanske är så att jag lägger allt för mycket tankekraft på det här med format och praktiska omständigheter kring musik men tills jag hör av lite välgrundad kritik om detta tänker jag skriva vidare. Sitter just med ett nytt släpp, en debut av ett sjukt erfaret band, och det är svårt att riktigt bestämma om det borde kallas ep eller singel. Mindre problem har jag med vad jag tycker om Skyttegravsfeber, som alltså har spelat ihop sen 1995 under namnet The Bombhappies. Har inte hört talas om dem under det namnet men hoppas innerligt att många får fatt i deras nya material. De har ställt om kosan, sjunger på svenska och låter lite annorlunda. Det här är indierock i den långsamma skolan, påminner bitvis om amerikanska Surfer Blood med mängder av känsla och känslor komprimerat i ett gitarrfokuserat sound. De tre låtarna är välskrivna, föga radiomässiga och lovar mycket för de livespelningar jag hoppas de snart bokar in. Det skadar inte heller att sången ger lite Alkbergvibbar. Starkt förstasläpp!

söndag 1 juni 2014

For BDK - intervju

Ett av Stockholms och Sveriges mest spännande band den här våren är For BDK som släpper skiva nu i dagarna och har gjort en del uppmärksammade konserter och event under de senaste månaderna. Nya skivan är en imponerande räcka låtar som andas klubbvärld och dansmusik, fast i kondenserad och aningen långsammare form än man kanske är van vid. Efter att ha blivit betagen i skivan fick jag byta några ord med Markus Borrman och Adele Kosman om det aktuella läget.

Gordon: Har just lyssnat igenom ert album och det är väldigt bra. Men hur jobbade ni med musiken, försökte ni skapa albumet som en helhet eller låg fokus på varje enskild låt för sig?

For BDK: Det började med att vi hade en ganska stark vision om helheten, men väldigt bred. Vi ville att albumet skulle börja med en födelse, ta oss igenom ett liv och sedan sluta med en död. I början skrev vi då texter och gjorde beats som enligt oss skulle representera de olika stadierna. Dock är det inte lika kul att skapa musik efter en mall och vi sket fullständigt i visionen och körde bara. 

Gordon: Hur modeintresserade är ni? Har ni koll på designers och trender eller råkar ni bara ha rätt kombo av modernt klubbsound och tidlös dekadens?

For BDK: Vi båda är intresserade av kläder, lite mindre i just mode. Men vi har lite olika syner på klädsel. Marcus stil är minimalistisk och mörk, och Adeles är färgstark och allt annat än minimalistisk. Denna kombination är vad som gör For BDK's stil, mörk och utmanande. Vi samarbetar med lite olika märken och designers, Denim is Dead, KLAUN Collective, Ruth-Hannah, Julia Koistinen och Emilia Engblad för att nämna några.

Gordon: Var tanken med bandet från början att nå ut till lyssnare och publik eller började det som ett projekt för musikens skull?

For BDK: Det var absolut ett projekt för musikens skull. Det lite som att vi hittade hem när vi gjorde den första låten. Vi båda hade samma vision men kunde utmana varann för att ta musiken framåt. Sedan är det klart att få bekräftelse utifrån, men det är absolut inte syftet men vad vi håller på med.

Gordon: Eftersom det är EU-valtider måste jag fråga om ert samarbete med F!, är ni hoppfulla inför framtiden med en gryende solidarisk rörelse eller deppiga inför fascismens framgångar, både här och i resten av Europa?

For BDK: Det är så klart dubbelt. Någonstans måste vi tro att det är den solidariska rörelsen är den som är den hållbara och som kommer växa stadigt och starkt, samtidigt som man ständigt blir påmind om att det inte är något som kommer hända av sig själv. Det är ju ett ständigt arbete och det är upplyftande att vi fick det bekräftat nu i EU-valet att det är fler och fler vill och vågar som tar kampen.

Gordon: Vilka sommarfestivaler ser ni fram emot mest? Kommer ni att funka lika bra i ett tält som ni gör i en klubb?

For BDK: Vi har inga festivaler spikade just nu, varken privat eller som band. Vi ska resa lite i Juni och sen får vi se vart vi hamnar.

Gordon: Har ni lust att berätta lite om hur ni gör live? Har ni band? Scenografi?

For BDK: Vi jobbar ständigt med att försöka utveckla live biten. Vår uppsättning nu, som är relativt ny, är Marcus på drum pad, vår vän Viktor Borg på gitarr och sen Adele som sjunger. Vi håller också på att jobba med scenografin just nu, men inget är färdigt.

Kolla in For BDK på spotify, där fullängdsdebuten For body drugs & kicks finns ute nu, eller på scen på Berns imorgon när de har släppfest.