onsdag 24 juni 2015

Vallmo - intervju

Emil Andersson har tagit sig namnet Vallmo och gör indiefolk med liten anstrykning av beats. Påminner i upplägget om Flora Cash när de samarbetar med Daniel Westerlund men det här är aningen mer vemodigt och lite mer svenskt och engelskt i folkinspirationen. Vallmo skickade mig en väldigt bra låt och jag blev genast sugen på att byta några ord med upphovsmannen och Emil ställde upp.

Gordon: Berätta om Vallmo, varifrån kommer projektet, hur uppstod det och vad är din inspiration?
Vallmo: Det hela började för två år sen, jag hade precis efter mycket övervägande bestämt mig för att lägga ner mitt engelska pop-projekt The Royal Anderson. När beslutet väl hade tagits så ville jag bara ta ett break, för att rannsaka och komma underfund med vad jag egentligen ville göra med musiken.
En kväll för två somrar sedan gick jag igenom en gammal hårddisk och hittade en röstmemoinspelning daterad till 2003 och döpt till Solen. Jag sätt där i mörkret och lyssnade på mitt 15-åriga jag, med målbrottsröst sjunga in en låt som jag utifrån en text som min syster skrivit satt melodi till. Jag tror det var där någonstans jag beslöt jag mig för att börja skriva på svenska igen. Det tog lite tid att ställa om, det blev mycket trial and error men nu känns det som att jag har börjat hitta någonting, både när det kommer till stil och sound.
Rent musikaliskt så har jag inspirerats mycket av artister som Damien Rice, Ed Harcourt, Josh Rouse, Bon Iver, Ryan Adams för att nämna några. Men det som driver mig och som inspirerar mig på ett mer allmänt plan är att försöka hitta den där magiska blandningen mellan glatt och ledsamt. Jag tror man ibland brukar kalla det för happy sadness-pop, det har i alla fall alltid varit min favoritgenre. För jag vet att jag kan totalt knockas av den känslan, när den väl infinner sig. Den kan få mig att vara den jag verkligen vill vara, kan få mig att känna mig upprymd samtidigt som det på pappret är världens deppigaste låt jag lyssnar på. Märkligt, men sant.

Gordon: Har du kört solokvist med Vallmo eller haft några samarbeten än? Har det hänt något kul på vägen?
Vallmo: Till att börja med var jag noga med att jag ville göra allting själv, på mina villkor. Men efter ett tag började jag inse fördelarna med att jobba med andra och tog in David Zandén som producent, som även medverkar i bandet Wintergatan. Davids känsla för beats och sound kändes som en spännande mix mot mina ganska vemodiga och enkla låtar. Vi hade skitkul under inspelningen, vi satt mest och lekte kändes det som. Alla trummor som hörs i inspelningen är saker som vi hittade liggandes i studion. Gamla trumstockar, en plåthink, en virvel (som The Royal Concept glömt kvar nån gång), bord, stolar allt vi kunde hitta. Vi samplade allting och byggde upp trumset utifrån dessa föremål. Och resultatet blev ett ganska organiskt och eget sound!

Gordon: Jag brukar inte fråga om bandnamn, rätt många artister är less på den frågan, men eftersom jag ser en del kornvallmo i trädgårdarna nu (den är oerhört vacker med sina pappersfladdriga kronblad i rött), så vill jag ändå höra lite. Har du funderat nåt kring namnet eller är det mest ordet du gillar? Enligt wikipedia serveras ingen mat med vallmofrön på svenska fängelser eftersom ett urinprov då kan se ut som om det har knarkats nån sorts opiater. Vallmo är skönhet, knark och förgänglighet i ett. Öh, det blev inte nån riktig fråga det här men du kanske vill svara ändå, hoppas jag.
Vallmo: Haha fin beskrivning! Jag tycker att det finns någon slags mystik över Vallmo. På utsidan är den vacker samtidigt, som det är mer eller mindre allmänt känt att det går att framställa opium från den. Den har ett mörker inom sig, även fast det inte syns på utsidan. En liknelse som jag väl i viss mån kan känna igen mig i, men framför allt valde jag Vallmo för att jag ville hitta ett namn som kändes ”hemma”. Och det var just hemma som det växte vallmo i trädgården där jag växte upp, jag tror att jag har positiva konnotationer till namnet på det viset.

Gordon: Vad bjuder den närmaste framtiden?
Vallmo: Jag har klar ännu en singel som jag tänker släppa i mitten av juli, därefter kanske ytterligare en i slutet av sommaren.
Under tiden kommer jag fortsätta skriva och spela in, jag har inga spelningar inplanerade än så länge. Jag siktar istället på att köra en större release senare framåt hösten.

Tack så mycket Emil Andersson, aka Vallmo. Nya singeln Solen är ute nu och den passar bra alla de där sommarkvällarna utan fest, Finns även på spotify så det är bara att lägga i en lämplig lista.

tisdag 23 juni 2015

Death Team!

När Lissi Dancefloor Disaster lade ner för ett par år sen var det aldrig, för den som följt bandet, det minsta sannolikt att vi hört det sista av Johan Rafael Tilli. Alltför mycket entusiasm, idéer, kreativitet och galenskap verkade omge allt han gjorde. Vilka projekt som skulle komma var inte lätt att gissa men det skulle bli spännande. Det här året verkar vara Tillis, This is the year it all will happen, som Marit sjöng. Namnet är förresten inte Johan längre utan Johen. Och musik är inte det enda han syns i media för, Tilli är också en av grundarna av Ultuna mejeri som gör vegansk ost. Coolt och ganska efterlängtat av många. Men riktigt upplivad blir jag främst av det nya musikprojektet, Death Team.

Tillsammans med Mayka Edd har Tilli gjort en plan som går ut på att rädda haven, göra musik och ha roligt. Deras förstasingel gick relativt obemärkt förbi men i vintras exploderade Fucking bitches in the hood och duon hade plötsligt fått ett internationella genombrott. De syns i massor av popbloggar och en hel del annan media också. Låten är en omedelbart klistrig popdänga, skruvat rolig som en M.I.A.-låt och levererad med Edds fantastiskt avslappnade sång dessutom väldigt charmig. Fram på vårkanten kom nästa släpp, singeln Dolphin style. Delfinerna får agera symboler för miljöförstöringens alla offer, tror jag. Kanske är det just delfinerna som är huvudsaken, i vilket fall är ju dessa ankeltatueringarnas okrönta härskare provocerande gulliga vilket jag gissar är en del av planen. Andraspåret från singeln, So fresh, är mer som en hit men båda låtarna är uppsluppet lugna och svängiga på samma gång, uppbyggda som dekonstruerad topplistemusik från 80-talet. Jag vet inte hur resultatet blir i kampen för havets räddning men Death Team gör i alla fall musik och har roligt och det har lyssnaren också.

söndag 21 juni 2015

Mackaper - Pärlan

För några dagar sen tipsade Futurums Nya Sampan om Mackaper, de gör "väldigt bra orgelsyntkraut", tyckte han. För bara några veckor sen kom det en samlingsskiva, Sex sidor av Psykjunta, med olika band och där bidrar Mackaper med en tidigare outgiven bit. Om jag ska svänga mig med referenser som jag inte riktigt har koll på (och vem skulle kunna hindra mig, muahahaha) så får jag en känsla av Ralph Lundsten and The Andromeda All Stars fast lite mindre rymden. Känns också lite folkmusikinspirerat med orglarna och jazzigt i trumkompet. Spännande mix i all stillhet.

söndag 14 juni 2015

Intervju med Futurum - Jevvla bra asså!

Det händer att jag ruckar på mina poprutiner och lyssnar på lite andra genrer. Det är svårt, jag vill ha mina poplåtar till frukost, förmiddagskaffet, lunch och kvällsfika. Futurum är en artist som får mig att släppa indiesinglarna rätt i stengolvet.  Deras krautiga synt är beroendeframkallande. I samband med deras nya ep fick jag byta några ord med Mattias Jonsson och Nya Sampan.

Gordon: Ni har ju spelat på Gordons konsertklubb i G:a stan så jag har följt er men har ni lust att presentera Futurum litegrann?
Mattias: vi är en semielektronisk duo som spelar svängig synthkrautpsyk med synthar och gitarr. (Nya) Sampan sköter det mesta av elektroniken och jag sköter gitarren.
Sampan: Psyk? Nja. Jag vet inte jag. Men synth och kraut absolut! Jag tycker vi rör oss på en skala från kraut/new wave till mer filmisk och drömsk instrumentalsynth. Sen blandar vi ju det beats åt funk/elektrohållet.
Gordon: Är ni samlare? Nästan alla syntmänniskor jag stöter på nuförti'n verkar ha en faiblesse för att köpa på sig märkliga maskiner för ljudexperiment. Berätta gärna om er mest obskyra grunka.
Mattias: Hmm, samvetsfråga. Jag skulle snarare kalla mig sökare tror jag. Letar ständigt efter det optimala ljudet, det perfekta grunkan. Så visst passerar det en och annan märklig tingest. Den senaste för min del är en Yamaha VSS-30 som är en pytteliten leksakssampler från åttiotalet som har blivit något av en klassiker. Sjukt kul och potent liten pryl, längtar efter att experimentera mera med den.
Sampan: Mattias är väldigt aktiv på secondhandmarknaden, köper och säljer grejer. Jag är lite mer sån att de instrument jag köper behåller jag. Antingen hela livet eller tills de går sönder. Jag har fortfarande kvar min första synth, en stylophone som jag fick av min morfar när jag fyllde 9.
Gordon: Jag älskar stämningen i era låtar och på nya ep:n är ni ännu bättre. Men vad tänker ni om det där, att kraut och synt handlar mycket om stämning. Inte så att låtar och melodi är skitsamma men visst förmedlar man nåt annat som krautband än som vers-refräng-popband?
Mattias: Ja vi håller på, eller har nog redan, gått över gränsen till nåt som är mer strukturellt upplöst. Vers-refrängandet blir det mindre och mindre av, liksom sången som på nya EPn är helt borta sånär som på lite luddiga körer. Det handlar mer om ett filmiskt angreppssätt tycker jag och mer om improvisation.Vi försöker bygga låtarna i lager snarare nu för tiden, olika skikt av färger, rörelser, utspel och svar.
Sampan: Även om vi hade ett rätt så tydligt koncept med ep:n så ser jag nog Futurum framför allt som en plattform för experiment. Så även om vi har rört oss åt det filmiska och instrumentala hållet ska man nog inte utesluta att vi gör fler vokala låtar framöver. Sen är i alla fall jag tyvärr ganska popskadad. Jag har svårt att göra musik utan att hamna i någon slags poptänk med klara och tydliga strukturer.
Gordon: Var passar kraut och synt bäst? Finns det några givna scener för Futurum i Stockholm eller Sverige?
Mattias: I Stockholm känns ju Fylkingen logiskt på nåt sätt. Jag var på Fly Interzones jubileum där i vintras. Jevvla bra asså. Vore kul att spela i det rummet nån gång. Eller på Norbergfestivalen förstås. Har limmat på dom lite tidigare men dom verkar inte ha hajat hur tunga vi är.
Sampan: Det känns ju som att det finns en rätt stor scen idag för Kraut/Psyk mm. Och då tänker jag mest på små festivaler som Psykjunta och Ranstafestivalen som brukar boka en massa kul band åt det hållet. Men jag är själv rätt osäker på om vi egentligen passar in i den scenen.
Gordon: Och på tal om kraut och synt, har ni lust att ge några färska tips på bra låtar från andra artister?
Mattias: Jag måste nämna Tross platta 16:11 som släpptes på fina Göteborgslabeln Höga Nord Rekords förra året.
http://open.spotify.com/album/1tvQgWSbaV4yJDVvcnMAKl
Inte särskilt syntigt men bra flummigt. Dom spelar på Gagnef i år bland annat. Anton och Jonas därifrån gjorde en grym trummor-och-orgel-spelning på vår releasefest i fredags under täcknamnet Gonzo & Tony.
Sampan: Jag vill nog främst då nämna Mackaper, som gör väldigt bra orgelsyntkraut tycker jag. https://open.spotify.com/album/3ZFdNiZpE5IrEVNUKIzLzM
SVPER från Barcelona är ett band som både jag och Mattias gillar mycket. Mattias har varit i kontakt med dem också, och vi hoppas att vi nån gång ska kunna göra nåt gig ihop med dem. https://open.spotify.com/artist/48SnHDE03xWLStx43tMRXC
Sen vill jag också pusha lite för Tsantsa från Uppsala som gör väldigt psykedelisk och experimentell ambient:
https://soundcloud.com/tsantsauppsala/

Tack för intervju, grymt bra tips och en fantastisk, ny ep som heter Subte och som finns på bl.a.  Spotify. Här är en video till Hajen, en av låtarna från ep:n:

lördag 13 juni 2015

The Foetals - Fine

Såna där gamla gitarrer och halvgnällig slackersång, varför gillar jag det så mycket? Något måste ha skett med mina synapser under formativa år. Det är pop som är grejen och den får gärna vara engelsk. The Foetals kommer från Manchester (som var ALLT under några av mina tonår, eller hur?) och har just signat med Stockholmsbolaget PNKSLM Recordings. Fine heter debutsingeln som kom nyss och den är sextiotalig, medryckande och lite släpig på samma gång. Stämningen är rätt nära Oasis första platta, även om gitarrerna alltså inte är så raka och stora utan mer jangel och mespop.

fredag 12 juni 2015

Dan Axelsson - Vad ska vi göra

Sångaren i The Slytest, Dan Axelsson, som tog över ansvaret för popmåndagarna på S:ta Clara när Gordon lämnade Stockholm, har släppt en ny singel. Det gör han utan att sjunga på engelska och utan sitt band. Dessutom gör han det utan sin vanliga rock n' roll. Det brukar låta femtiotal om The Slytest men nya singeln är väldigt indiepoppig och väldigt skånsk. Och väldigt stockholmsk. Sen är den svängig också, det brukar det ju vara när Dan är inblandad. Han borde göra en platta för en låt räcker inte, hjälp mig tjata lite på honom!

torsdag 11 juni 2015

Brittsommar - interview

Brittsommar is an American artist who lived and recorded in Sweden and who decided to release his new stuff here.  I decided that it would be fun to q/a him and he graciously answered a few questions of mine. 

Gordon: First off, let me just say I enjoyed your new songs immensley, great stuff! Are you one of those artists who always feel your new material is your best? Or one who would rather forget a song and look to the next, as yet unwritten?
 
Brittsommar: Its both I suppose.  Songs are something that die in time, but they're supposed to.  You move on, but you will always stop by the grave to leave a flower or two every now and then. 

Gordon: Would you tell me a bit about the synagogue where you recorded? Is there a story to the place?

BrittsommarIn my hometown of Madison, Wisconsin in 2011 there is an old synagogue on the lake.  Its not really used. I was in the works of recording Brittsommar´s first album "Day Of Living Velvet".  The engineer and I threw ideas back and forth about options for recording and the synagogue was obviously the best option.  Beautiful organic sound and environment.   We went in around 4:00 in the morning and recorded for 12 hours straight.  You can even hear the birds as the morning comes in the song "Forbidden Fruit".

Gordon: Do you consider yourself a storyteller when you make music?

Brittsommar: Yeah, everyone is a storyteller.  All songs are stories. Except, stories have a beginning and an end.  My songs don't really have that- rather, they start in the middle.  Like walking in late to the theatre or a dream.  Up to you how you take part and see where it heads.

Gordon: How much have you been influenced by your time in Sweden? Your style is rather americana.
 
Brittsommar: Not sure Sweden has influenced much as a country, but rather the people that entered my life when I was there.  It started on the country side and has traveled far since then.  
This last album was very much inspired through travels over the ocean and back.  The countryside, the cities, old homes, and deserts...especially the deserts.
Gordon: It looks like you have a few things booked for Sweden, are you also doing things back in the US or anywhere else? I guess I'm asking, what are your plans?
 
Brittsommar: Yeah, a little bit of a release show at Catina Real in Stockholm.  I´ll head back to the states in the fall.  Perhaps a new recording is already on the table.  All in the works;)

Thank you for the chat! Here is a song by Brittommar, there are more songs available at Spotify and elsewhere, be sure to check them out.

fredag 5 juni 2015

Postiljonen - Wait

Wait heter Postiljonens nya singel. Jag har väntat länge och ängsligt på att drömpoptrenden ska dö ut. Musiken är så stillsam, den borde vara svår att marknadsföra och sälja.  Men Postiljonen skiter i min ängslan och släpper fantastiska låtar, igen och igen. Det är såklart så en ska tänka, om undergången väntar, varför då vänta på undergången? Undergång är också något som märkligt nog tycks invävt i stämningen i den här låten. Det är storslaget som en vindstilla utsikt över ett kargt och väldigt landskap. Det är musik som kunde tonsätta stillheten efter att kontinentalplattorna kommit till ro och dammet lagt sig.

måndag 1 juni 2015

The Radio Dept. - Occupied

De har inte förändrats sen sist. Det är som om de existerar i stasis, i en ficka utanför rumtiden eller i en nedgrävd tidskapsel. Varje nytt släpp är helt enkelt en till singel som vi tar upp ur lådan med ljud som grävdes ner för ett osäkert antal år sen. Men ändå, trots att allt är så välbekant i all sin milda, suggestiva dysterhet, får jag en känsla jag inte fått tidigare. Jag får för mig att The Radio Dept. är lite besläktade med Pet Shop Boys. Avsaknaden av sväng har gjort att jag aldrig tänkt så förr. Och inte heller Occupied, som kommer i slutet av den här veckan (på indietrotjänaren Labrador, vad skulle vi göra utan människans bästa vän?), får mig att direkt vilja dansa. Men det är nåt brittiskt där. Är det pianoslingan eller det tassande trumkompet? Fan vet, men jag gillar den här sjuminuterslåten mer än jag rimligtvis borde. Fast om det är en platta på väg så hoppas jag verkligen att de får till en hit i stil med Heaven's on fire.