torsdag 10 september 2015

Dolce - Gordon försöker hänga med på tåget

Next big thing är i rullning, har redan lämnat plattformen och Gordon försöker komma ikapp. Gordon har en stor väska full i gammal pop som gör det svårt att springa men det vore kul att vara med när det händer. Och det gör det ombord på Dolce-tåget. Anna Levander och Leopold Nilsson heter genierna bakom namnet Dolce och de släpper sin hastigt haussade debut-EP nu. Ja, egentligen är det snart två veckor sen stinsen blåste i pipan och släppte iväg tåget (ok, jag släpper den metaforen nu).
Hur låter det då? Det är stillsamma, lite invecklade men fullkomligt fascinerande ballader. Jazzen finns med som stämningsinfluens men det här är popmusik. Gitarrerna och trummorna är varsamma men ändå intensiva och bygger egna berättelser eller åtminstone landskapsmålningar kring Anna Levanders omfångsrika röst.

torsdag 3 september 2015

Platta från Sthlmiana!!!

Det finns unga, hungriga musiker som gör angelägen musik, sån som river tag i en och tvingar fram nåt nytt. De släpper en ep i månaden och spelar på varenda jävla ledig torsdagskväll på Broder Tuck och som första bandet av tre i Southsides ångestkällare och sladdarna lossnar och en förvirrad punkare börjar gråta i hörnet på vartannat gig. Såna band är viktiga och underbara och jobbiga och de har gett mig massor av energi och glädje under alla år.
Sen finns det band som består av folk som var såna där hungriga ungar en gång i tiden. Men de mättnade kanske lite eller så började de förtäras av andra, mer komplexa entiteter och det var ok men vemodigt. Fast de glömde inte bort att sjunga och de sålde inte KORG:en för de hade fått jobb och råd att ha kvar den. De spelar inte lika ofta och släpper bara nåt om året. Och de är lika viktiga som argungarna, för mig, för de är från båda världar och de har blivit oerhört bra med åren.
Sthlmiana är ett sånt band. Det finns en liten demon inne i kärnan av deras musik, en tonårsangst och en hunger. Men det finns också en komplexitet och ett vemod som är levt och vackert och resultatet av många lager som långsamt växt fram. De gör de vackraste, mest gripande poplåtarna jag vet just nu och imorgon släpper de en platta. Musiken har funnits med ett tag. Några låtar är tidigare släppta som singlar på spotify och andra fanns med i livesetet de har kört i sin ytterst sporadiska livekarriär. Jag lärde känna musiken under en Gordonkväll för några år sen och sen dess har jag längtat efter varenda släpp som om de vore ett hungrigt och angeläget band. Men det är inte angelägen musik, den är bara vacker och drabbande. Nu får jag åtta låtar åttiotalssyntig, stilren pop. Det är mjukt, klart, ibland smekande, ibland glidande. Gitarrer, synt, trummor och sång följer melodierna så bra, så lätt. Har funderat hela dagen på vad som är bästa spåret men det går inte att välja. Finns inte ett svagt ögonblick på Rakt in i gryningen. Händer inte ofta. Låten nedan har jag postat tidigare. Kör den på repeat idag, imorgon kan du gå inpå Spotify och låt hela skivan ta med dig bort nånstans, vi kan ses där men förmodligen missar vi varandra.